Reset_your_life-logo[1]

2018 > 07

Jag betraktar världen.Tycker inte så himla mycket utan vill mer förstå. Till exempel allt detta med Me too och allt våld som kvinnor utsätts för. Starka kvinnor som vågar säga ifrån och stå upp för kvinnans eller egentligen människans rätt till frihet och att bestämma över sina egna kroppar. Hur dessa kvinnor blir attackerade av män som gör allt vad de kan för att verbalt (och även fysiskt) sätta dem på plats. Jag har oxå iakttagit och mött många kvinnor som sedan  tonåren kämpat med viktproblem, levt ut och använt ett destruktivt sexbeteende och som misshandlar sina kroppar. Det väcker frågor i mig, funderingar och tankar. Sen började hela Sverige brinna. Typ. Och som vanligt vill jag förstå processerna bakom allt. Jag befäster inga sanningar men jag delar mina funderingar. Ni kanske är fler därute som oxå tänker och försöker förstå mer än att smutskasta och döma...
 

gamla mönster

I familjer kan vi lätt umgås med barnen på lika villkor när de är små men när de går in i puberteten händer något. Flickan börjar få bröst, rundade höfter och mens, pojken börjar få skägg, nattliga sädesavgångar och ändrar röstläge. Där händer det något med många vuxna och föräldrar. Kanske backar pappa och/eller mamma undan något? Kanske slutar han och hon gosa och vara nära sina barn på samma sätt? Av rädsla för att misstolkas? För att inte kränka? För att vi inte tror att vi behövs på samma sätt längre?

Det är sublima förändringar hos en del, mer markanta hos andra. Nu får du sluta med det där, du är stor nu kanske man säger när tonårsdottern kryper upp hos pappa i soffan. 

Här tror jag sår kan uppstå. Det barnet hör och upplever är avvisande. Barnet som inte ser helheten. Som bara märker att något är annorlunda. Pappa är inte lika som han varit mot mig, vill inte vara nära. Mamma har slutat vara som hon alltid varit mot mig, vill inte vara nära. Varför? Är jag inte älskad längre? 

Känslor som sviken, övergiven och bortvald, eller kanske oälskad och värdelös trycks undan och blir som ärr. Ärr som påverkar hela vårt liv. Som på en omedveten nivå kopplas ihop med att bli kvinna/man. 

Som kvinna har vi oxå med oss i de kollektiva och även biologiska energiminnena att livet, jag, är otrygg utan en skyddande far/man. En otrygghet som kanske aktiveras när pappan av respekt backar..

Känner vi otrygghet skapar vi strategier för att känna oss trygga, om så för en stund. Kropparna kanske bygger på ett yttre skydd, lägger på vikt, hittar olika fasader för de ev hot en otrygg tillvaro innebär. En strategi för att överleva och känna trygghet kanske även kan vara att kvinnan anpassar sig och fokuserar på att behaga för att vara trygg och inte stöta bort mannen.
 

Som man kanske man projicerar "sveket" av modern på andra kvinnor. Det är bäst att ta makten så jag undviker att bli sviken. Kanske är det här olika maktstrategier har sin grund eller iallafall till en del återskapas?
I det kollektiva och biologiska energiminnet finns sanningen att utan kvinnan ingen lagad mat, ingen närhet, ingen kärlek eller vård. Utan kvinnans kärleksfulla omsorger så dog man. Strategier för att överleva som kan ha bidragit till att män gör vad de kan för att hålla fast och ha kontroll över kvinnan.


Hur möts vi utifrån dessa polariteter? Hur kan vi släppa det hot som många, främst män, upplever i svallvågorna av me too? Hur kan vi börja hedra varandra och våra feminina och maskulina sidor som de olika gåvor de är? 

Hur hedrar du din man? Hur hedrar du din kvinna? Gör du ens det eller är du fullt upptagen med att leta fel och försöka förändra partnern till något du tror är bättre?
Det här ämnet är stort, omfattande och har inte bara en tydlig orsak, det finns hur många aspekter som helst..

Så började det brinna.
 

transformation

Elden är den perfekta symbolen för transformation, förändring. Vi stoppar in ett vedträ i brasan och det fattar eld, brinner, blir till kol och aska. Askan som är som en injektion av näring till jorden. Av vedträet finns inget kvar att skönja.

Det brinner i världen i år. Det är tid för förändring. Det gamla bränns för att nytt ska kunna spira. 
 

Gamla föreställningar. Gamla relationer. Gamla trauman. Gamla maktobalanser och könsskillnader. Låt dem brinna. Brinna i en gudomlig eld där allt omvandlas till ny energi, till kärlek och ljus. 

Är det inte befriande att tänka att allt har en mening? Att den utveckling vi står mitt uppe i beror på att det är tid. NU. Att katastrofer och rasister och kvinnohatare och manshatare, terrordåd, läkemedelsindustri och miljöförstöring har sina logiska orsaker och på så sätt är i sin ordning, en naturlig konsekvens när evolutionen möter rädsla. Nu har de flammat upp i precis rätt tid för att förändring ska ske, en gång för alla.  

Katastrofer som tex bränder och terrordåd är otäcka, väcker djup rädsla hos oss, osäkerhet, otrygghet och sorg. Men vad jag vet har inte en enda katastrof har slutat på annat sätt än i en stark gemenskap, i enad kraft för den enda sanna och möjliga vägen. I kärlek.
 

Det är i det mörkaste mörkret vi ser och kan följa ljuset.
 

Med kärlek,
Helena

 

Läs hela inlägget »

Vet du hur du känner kärlek?

För mig har den frågan varit omöjlig att svara på. Jag har aldrig vetat, bara känt en tomhet där jag förstått att andra känt massor. 

Det finns frågor att kontemplera över när det handlar om kärlek och hur vi känner oss älskade, tex är det av fina gester, tjänster, service som du känner dig älskad? Eller är det av blommor och choklad, presenter och överraskningar? Är det av fysisk beröring, passion, sex och kramar som budskapet tas emot av dig? Eller är det av ord, komplimanger, beröm och poesi?
 

Jag har alltid lockats av det romantiska som målas upp i filmer och böcker men i verkligheten har jag inte känt något särskilt av de handlingarna. Jag kan se att jag som barn och tonåring sökt utanför mig själv, i killar och relationer, men efter förälskelsen falnat har det bara varit tomt.

Jag kan väl tycka att det är kul att få en blomkvast nån gång, eller få en fin komplimang, få presenter eller bli utbjuden på middag. Det är ju mysigt. Men det händer inte så mycket inom mig. 

Jag älskar ju beröring, tar gärna massage och kramas mycket och ofta, både min man och mina barn är mer än vana vid att ha mig gosandes på kinder eller i halsgropar. Men ändå, det är inte i de handlingarna jag känner hjärtat expandera. Jag skulle inte vilja vara utan något av allt detta men... ska det inte kännas mer än så?

Min kärlek har alltid varit självklar, men den har varit mest mental. Jag vet att jag älskar mina barn, liksom min man, mina vänner, mina systrar och föräldrar. Men kanalen, flödet mellan den mentala vissheten och hjärtat har inte varit öppen. Jag vet att jag vet det för i korta ögonblick har en upplevelse av något annat, stort, varmt, vidöppet och magiskt skymtat förbi i hjärtat, en hint om att det finns mer... och som jag längtat och sökt efter sen jag var liten.

När tiden är rätt, är mogen, då kan insikten landa. Ett a-ha som kommer i samband med en kärlekshandling som går rätt in i hjärtat, som krackelerar det stängda. Som visar hur det känns när det blir rätt. Och när vi bejakar den energin börjar det röra på sig. Det som tidigare varit stängt är öppet. Det är hisnande, lite läskigt, som ett bottenlöst hål som kan börja fyllas. Betryggande är att det fylls på både inifrån och utifrån, både från botten och toppen. Sökandet är över och mottagande är närvarande. 
 

Sann kärlek är bortom ego, bortom vilja, bortom värderingar, dömande och jantelag. Det är feedback på vem vi Är och hur vi bidrar i människors liv. 


På vilket sätt älskar du att få den feedbacken serverad?
 

Att hitta nyckeln till sitt hjärta må låta som en klyscha men det är så så så viktigt. Hur ska någon annan kunna visa dig kärlek om du själv inte vet Hur du känner dig älskad?

Om din sanna feedback är att partnern kommer med tex blommor och choklad, då spelar det ju ingen roll hur mycket partnern kramas, gör tjänster och pysslar om för det är inte det kärleksuttrycket som når fram. Mentalt kan vi förstå att hen visar oss kärlek, men vi Känner det inte i hjärtat.

Min insikt var att jag älskar när jag får ord. När jag får uttryck som visar att människan framför mig uppskattar just mig. När jag möter människor jag guidat som uttrycker värdet av vad den guidningen haft på dennes liv. När vänner uttrycker att de längtar efter mig, eller påtalar hur just jag bidrar i deras liv, att få höra ord som bjuder in och välkomnar mig in i gemenskap och samvaro eller när min man uttrycker att jag är en del i hans framgång och välmående tack vare den jag är och hur jag bidrar genom att just vara sann i mig själv och med honom.

När jag får ord som dessa svämmar mitt hjärta över av kärlek. Och när våra hjärtan svämmar över av kärlek så sprider den sig. Win-Win. 

Döm om min förvåning när den här insikten om ord landade. Det var långt bort från tonåringen i mig som drömde om romantisk kärlek med en riddare på en vit hingst... 
 

Hur älskar Du att ta emot kärlek?
 

Varma kramar
Helena

Läs hela inlägget »