Reset_your_life-logo[1]

2015

Att bejaka oss själva innebär att vi älskar och accepterar allt som har med oss själva att göra. Oavsett om det finns detaljer vi vill ändra på eller finjustera innan vi är helt nöjda. 

Att bejaka oss själva innebär att tillåta oss det som väcker vår längtan. När vi möter något i livet som väcker oss, vårt intresse, vår glädje och passion, som får alla våra celler i kroppen att dansa och sjunga, då behöver vi välkomna detta. Oavsett vad det är som kickat igång dessa känslor så uppmärksamma det och säg Ja. Välkomna den upplevelsen just så som den känns och se vad som händer. Var nyfiken för hur livet kommer att vägleda dig i linje med ditt Ja. 

När jag mötte en passion och glädje som gjorde min kropp så levande som den aldrig förr känts så fanns inget annat alternativ än att säga JA till den upplevelsen. Trots all rädsla det väckte och alla tankar om att det inte logiskt skulle vara ok eller ens fungera för jag kunde inte där och då förstå Hur?! Trots detta kaos av tankar och känslor så välkomnade jag med ett öppet hjärta den del av mig som längtat efter att få känna mig så in i själen levande. En djup inre längtan som förmedlade att det inte längre går att kompromissa med mig själv, jag vill känna precis allt det där som pulserade i min kropp. 

Det Ja som jag från djupet av mitt hjärta sa till mig själv den dagen, det Ja:et hedrade mig på ett sätt som jag aldrig tidigare hedrat mig. Insikten av att det är bara jag som kan öppna upp för det jag längtar efter, att det inte går att nå det på annat sätt bidrog till ett skifte i mig med den mest magiska upplevelse av flödande villkorslös kärlek.

Atlasbergen
Atlasbergen

Kort därefter tillbringade jag en vecka på retreat i magiska Marocko med öppna kärleksfulla människor och inspirerande vägledning av Kajsa Ingemarsson vilket gav mig tid och utrymme att fortsätta bejaka mig själv till fullo. 

När vi säger Ja till oss själva, när vi älskar och accepterar precis allt i, runt och med oss själva då öppnar vi även upp för alla djupt lagrade känslor som vi samlat genom livet då vi valt att förneka den vi sannerligen är. För det gör vi. Allt vi inte accepterar med oss själv förnekar vi och så länge det finns förnekelse och motstånd så byggs bla en sorg upp inom oss. En sorg över att inte tillåtas vara den gudomliga varelse vi faktiskt är. Orsakerna till att vi förnekat vissa delar av oss kan dessutom bero på tex trauman och dömanden som vi behöver möta för att läka.

För mitt inre såg jag hur alla mina fasader och identifikationer föll, sorgen vällde fram och med den en känsla av frihet och villkorslös kärlek.

När vi säger 100% Ja till den vi sannerligen Är behöver vi energimässigt släppa på alla de behov, allt som tidigare känts nödvändigt och oerhört viktigt för att vi ska må bra. 

Det kan handla om att vi identifierar oss med vårt yrke, vår relation, våra roller. Att på ett energiplan frigöra sig från behovet av att "ha mina barn", "vara gift med just hen", "ha en viss status, arbete" osv gör att vi blir fri och kan göra medvetna val utan press. 

Vi behöver även släppa de övertygelser som präglat oss genom livet som förminskat oss själva på olika sätt. 

Jag släppte alla behov av att ha och hålla kvar relationen till min man, jag landade i en visshet och en tillit till att oavsett om vi väljer att fortsätta tillsammans eller inte så blir det rätt och fantastiskt. I den tilliten och valfriheten blev det tydligt för mig att jag väljer att vara med honom. För att jag från hjärtat vill det. Just nu. 

Det är när vi även släpper taget om våra önskningar, vårt behövande, när de inte längre känns nödvändiga och oerhört viktiga, då först når de fram till oss. Med det sagt ska du inte sluta drömma och ha visioner, men gör dem inte livsnödvändiga, det är Nuet som är njutningen, som är själva livet.


Vad hindrar dig från att säga
Ja till dig själv?

Du vet vad men vågar inte möta det.
Du vill men det känns som du inte kan.
Du blir självisk och sviker andra.
Du förstår inte hur.
Rädsla. mm


Längtar du?

Jag hjälper dig gärna. 

Läs hela inlägget »
Etiketter: skiften

Är du där du är i livet pga en slumpmässighet som gjort att du mer eller mindre "hamnat" i den livssituation du upplever? Eller är du här för att du medvetet drömt om och haft den här punkten i livet som ett mål?

Om du tittar tillbaka på livet, kan du då se ett koppel av delmål som uppfyllts, anpassats och utvecklats allteftersom? 

I den bästa av världar där vi från tidig ålder lärt oss om vår egen kraft och skapande förmåga så skulle vi se just det kopplet av delmål både bakåt i livet och framåt. Min gissning är att det är få av oss som haft den medvetenheten, hittills. 

Grejen är att när vi sätter upp medvetna mål utifrån de drömmar vi har och säger Ja till de målen. Då har och får vi precis ALLT stöd vi kan tänka oss från livet. Det är inte alltid vi förstår att det är stöd det handlar när det känns motigt och svårt, om men om vi möter precis allt utifrån den övertygelsen, att hur är det här perfekt för mig just nu? Om vi möter allt i nyfikenhet, i syfte att lära och utvecklas? Vad blir skillnaden då när vi stöter på motstånd och trassel? 

Bara för att vi sagt Ja till en topptur på Västfjället betyder det inte att det kommer manifesteras en rak, asfalterad väg från början till slut. Det kommer vara brant, stenigt, snirkligt, blött och tungt innan vi nått toppen. Om vi skulle se varje sten, varje krök, varje brant som ett stort och svårt problem så skulle vår topptur inte vara så trivsam eller hur? Så är det även i livet.

Varje motstånd du tar dig igenom för dig framåt mot ditt mål.


Jag tänkte dela en fråga jag fick in till webinaret ikväll. Den lyder: 

"Jag har alltid varit en hemmaperson och inte haft behov eller lust att resa.
Jag går i dagarna i pension och nu har min dotter bjudit in mig att följa med henne och hennes grabbar 8 resp. 10år till GranCanaria. Jag har tackat ja, men skulle nog hellre vara hemma. 
Jag är orolig för att inte klara av en massa saker:
Hitta rätt(lokalsinnet)
Flyga
Förstoppning
Sjukdom hos ngn av oss
Olycka m ngn av oss
Lösa en massa oväntade situationer 
Jag skulle vilja helt kunna släppa all oro och lita till att allt ordnar sig på bästa sätt. Att upplevelsen t o m blir en höjdare."


MITT SVAR:
Här tycker jag att vi har ett typiskt exempel på det jag beskrivit. Utan att veta något om din livssituation så gissar jag att du haft en inre längtan efter något nytt, kanske ett friare liv? Kanske nya möjligheter? En längtan efter utveckling av något slag även om den inte varit uttalad eller särskilt tydlig för dig.

För att utvecklas behöver vi möta våra rädslor och här radar du upp ett gäng med rädslor baserade på att inte i förväg kunna ha koll och kontroll. Livet ger dig här en ypperlig möjlighet att möta och släppa dessa rädslor. Det kan göras på två olika sätt. Det ena är att innan resan ta hjälp av en terapeut och jobba på att släppa orostankar och din rädsla för att kunna njuta av resan i tillit. 
Det andra sättet är att åka och vara närvarande och medveten för när rädslorna kickar in, känna dem utan att låta dem hindra dig för att på så sätt skapa en ny upplevelse av att ha klarat av det!

Många ggr är det så att bara genom att ta beslutet att som i ditt fall åka på resan och vara öppen för att du kommer känna rädsla så kommer det inte dyka upp någon rädsla alls. Det kommer istället visa sig att du varit orolig och rädd för själva rädslan. 

Sätt på dig glasögon av nyfikenhet och åk. Du kommer vara en ny människa efteråt! 

Läs hela inlägget »
Etiketter: frågor/svar

Vad vore det värt att få vara eller bli frisk? Välmående? Fri från värk eller ångest? 

Får vår hälsa kosta? 

Många har svårt att se värdet i att betala för behandlingar, terapi eller näringstillskott som kostar mer än ett läkarbesök eller en pillerburk på apoteket. Att vi sen lägger samma pengar på godis, alkohol, cigaretter och snus är det inte många som reflekterar över. Produkter som bevisligen påverkar vår hälsa i negativ riktning.

Jag möter klienter, vänner och bekanta som uttrycker bekymmer över olika symtom, som sliter med värk och andra begränsande fysiska och mentala åkommor men som prioriterar bort behandlingar de blir hjälpta av för att det är för dyrt. Vad kan vara för dyrt när det är vår egen hälsa vi talar om? En hälsa som om vi inte tar ansvar för den, förmodligen kommer bli sämre och sämre.

Är det den framtid vi vill skapa för oss själva? En framtid fylld av sjukdom och smärta?

För mig är min hälsa och mitt mående värd allt. Om jag inte mår bra både själsligt och fysiskt, hur ska jag då kunna njuta av allt det livet ger? Jag har investerat en massa pengar, tid och tårar på utbildningar, kurser, mentorer, retreats och behandlingar av alla de slag för att utvecklas och för att få arbeta med det jag älskar, för när jag gör det så LEVER jag. Varenda cell vibrerar av energi och livsglädje vilket gör att jag mår bra! Att förstå min kropp och hur jag fungerar gör att jag hela tiden kan ge stöd för att den ska må så bra som möjligt. Precis som vi gör med våra bilar. Om oljelampan lyser så kan vi ju inte strunta i det och fortsätta köra. Vi vet att om vi gör det så slutar bilen fungera. Tänk om vi alla iakttog samma förhållningssätt till oss själva?

Att tex säga nej till en behandling hos naprapat eller massör om jag har ont i ryggen, skulle vara att säga nej till mig själv. Att tex säga nej till att ta en session av en kollega när jag sitter fast i något skulle vara att säga att jag är inte värd att må bättre. Att tex sluta dricka näring från Fitline för att jag tycker att det är för dyrt skulle vara att säga till min kropp att du får klara dig bäst du kan oavsett vad jag stoppar i mig.

Vi har en kropp, ett mentalt sinne och en själ, är det då inte vårt ansvar att ta hand om dessa?! Om inte vi själva gör det, vem ska då göra det? Samhället?!

Många människor avstår från behandlingar de skulle må bra av för att minska på utgifterna. Vem vinner på det i det långa perspektivet?

Vad står det för, egentligen? Har vi så liten tilltro till att vi faktiskt kan förändra vårt mående? Tror vi inte att det vi investerar kan ge avkastning i form av en god hälsa? Att det är bättre att hålla i pengarna än att bevara hälsan?
 

Jag bestämde mig för många år sedan att jag ville må bra. Att jag ville göra det bästa av mitt liv. Jag sa helt enkelt JA till livet. Inte för att jag mådde extremt dåligt, jag mådde nog lite som de flesta, lite skavanker och ont här och där, negativa tankar om mig själv och låg självkänsla. Med andra ord inget mående man går till doktorn med.

Idag mår jag fantastiskt bra inom alla områden i livet men jag vet att det fortfarande kan bli ännu bättre. Jag hamnar allteftersom i olika utmaningar som jag ofta tar mig igenom på egen hand. De gånger jag inte gör det vet jag vart jag ska vända mig för att få hjälp, oavsett om det handlar om en fysisk korrigering eller att djupdyka i mitt undermedvetna. Om pengarna inte funnits till det jag behövt har jag lånat, för jag vet att i långa loppet är det värt det.

De flesta av oss har någon form av pensionsförsäkring vi betalar till för att säkra en god ålderdom.

För mig är varje behandling, varje glas av näringstillskott, varje session, kurs och retreat en pensionsförsäkring. Jag ser fram emot ett åldrande där jag vet att jag gjort allt för att må så bra som möjligt hela livet ut.

Det finns inga garantier men vi kan göra det vi kan och känner känns rätt med syfte att stödja vår fysiska och mentala form som människa.

Läs hela inlägget »
Etiketter: välmående

Utmaningar kommer som en följd av de val jag gör. När valen inte görs från hjärtat utan från gammal vana, från ett "borde", eller helt enkelt utan att riktigt känna efter för det är vad "jag brukar göra". Den här gången var det på min semester.

Jag borde valt annorlunda den här sommaren. Istället tillbringade jag två veckor av min dyrbara semester i ett tillstånd av tomt vakuum, ett ingenting. Jag kände bokstavligen hur min energi sjönk för varje dag och jag klarade inte av att skifta det. Jag såg helt enkelt inte den hela bilden just då.

-----
 

Du är där du är som en följd av de val du gjort genom livet. Det är ingen slump som fört dig hit. I varje stund gör vi val som för oss framåt i livet. Det många av oss inte tänker på är att vi oftast baserar våra val på tidigare erfarenheter vilket gör att det här med att föra oss framåt går sådär. Vi hamnar istället i ett ekorrhjul där vi väljer, upplever känslor och tankar till följd av det vi valt som sen ger oss liknande upplevelser som förut som leder till val baserat på den erfarenheten, samma känslor och tankar kickar igång osv osv.

Hur skapar du din verklighet? Är du medveten om alla de val du gör per automatik som egentligen bara upprätthåller en tillvaro du egentligen inte vill ha?

För att utvecklas och skapa en förändrad verklighet behöver vi börja göra nya val. Val utanför den invanda zonen, val som kan kännas läskiga och svåra. Val som känns.

Titta tillbaka på ditt liv och se vilka val du gjort som varit läskiga. Är det inte precis dessa val som fört dig framåt?! En del av dessa val har vi tvingats till, som att välja gymnasieskola, eller att ta sig vidare efter ett kraschat förhållande, att bli förälder osv. Val som givit oss nya erfarenheter och utveckling, som skapat nya tankar och känslor, som gjort att vår verklighet och våra upplevelser förändrats. Ekorrhjulet tog ett nytt spår. När det gjort det är det återigen upp till oss själva att välja om hjulet ska rulla där, i det nya spåret, om och om igen. Eller om vi ska fortsätta göra små och stora val som förändrar och utvecklar.
 

-----

 
Resultatet av mina två veckor har givit mig insikten av hur viktiga varje val vi gör är. Det har givit mig en ökad känsla av att vara fri. Jag vet nu att om jag valt medvetet och vad mitt hjärta ville så hade jag och min familj fått en helt annan kvalite på vår semester. En visshet i att när jag vågar välja obekvämt, men i linje med mitt hjärta, då blir det rätt även för mina nära. 

Ett helt annat medvetet val jag nu gör som kommer gynna er, det är att sänka mina priser.

En längtan har funnits att bli mer tillgänglig genom just en prissänkning, men mitt huvud har kämpat emot med en massa logiska argument som att inte ha råd med det, att företaget ska kunna leva oxå osv.osv. Men när råden kommer från huvudet... 

Jag följer hjärtats vägledning och sänker permanent priserna. 
 

Om du hade alla förutsättningar du kunde önska, vad skulle du välja att göra då, just nu?

Vad hindrar dig, egentligen?

Om du i din fantasi skulle göra om alla dina hinder till en hinderbana, hur skulle den banan se ut innan du är framme vid ditt önskade val? Hur skulle du ta dig an den banan? Hur går tankarna? Vilka känslor väcks?

Det går alltid att hitta små små steg att ta för att börja ta sig an hinderbanan, vilket kan vara ditt första lilla steg?

Om det första eller andra eller kanske sjunde steget är att ta hjälp och om ditt hjärta säger JA så vore jag hedrad att få hjälpa dig på din resa.

Jag bjuder in dig till att ta de medvetna steg du behöver för att kliva ur ekorrhjulet, utvecklas och skapa den verklighet du längtar efter. Är du redo?

Läs hela inlägget »
Etiketter: skiften

Det har blivit dags för en solskenshistoria tycker jag. En liten solglimt inför den sommar som håller oss på sträckbänken. Nedan följer ett referat från en kvinna jag jobbat med.

"Jag blev diagnosticerad med Morbus Crohns 1996. Och har under året blivit ordinerad allt från arsenik, kortison och immunförsvarsnedsättande mediciner. Trots medicinerna har jag även genomgått skov, med blodiga diarréer och magsmärtor.

För 2 år sedan upplevde jag att jag inte längre trodde på medicinen och  med tanke på att jag tror starkt på placeboeffektens inflytande på den behandling du genomgår, beslöt jag mig för att sluta med all medicinering.

3-4 månader efter att ha slutat med medicinering fick jag ett kortare skov som gick över på några veckor. Jag har sedan varit symptomfri tills i november 2014.

En kollega på mitt jobb gick bort och den underliggande konflikten bakom min Chrohns triggades åter igång.
I januari 2015 var jag hos min läkare och då hade jag ett blodvärde på 90 (normalt för kvinnor är 120-130). Min tarm hade haft mindre blödningar under 3 månader.

Jag fick en tid för en koloskopi till mars månad, då jag inte önskade hoppa på en ny medicin som min läkare förespråkade. Det innebar att jag hade 1,5 månad på mig att visa resultat.

Jag accepterade att få en järnspruta av läkaren för att på ett snabbt och effektivt sätt återställa blodvärdena. Detta upplevde jag som ett stöd i min läkeprocess.

Sedan sträckte jag ut handen till Helena för att jobba med mina bakomliggande processer. Helena jobbar intuitivt och lotsar sin klient genom processen. Hon har en fantastisk förmåga att ställa rätt frågor. Jag upplever henne som ett fantastiskt stöd i processen och hon har en otrolig närvaro under själva processen. Hon uppfattar nyanser och zoomar in på kärnpunkten säkert och snabbt.

Efter att ha jobbat med Helena samt stött läkeprocessen med vitamintillskottet Fitline försvann symptomen helt på 6 veckor. Vid koloskopin kunde läkaren endast hitta en enda lite fläck med en låggradig inflammation samt ett annat område med ett förstadie till inflammation.

Att på 6 veckor gå från blödande diarrée till normal tarm har aldrig hänt för mig tidigare. Jag har enormt tacksam för det stöd Helena har gett genom sin coaching och i rekommendationerna av Fitline."

/Marika

När vi vågar tro att vi kan läka från vad vi än drabbats av i vårt liv, och vi samtidigt vågar stanna upp och möta oss själva känslomässigt med stöd och hjälp från någon som vet hur man löser upp blockerade känslor, då stödjer vi kroppens egen magiska förmåga till återhämtning. 

Jag bevittnar det gång på gång hos mina klienter, ibland går det fort och ibland tar det längre tid men vi har alla förutsättningarna. Det viktiga i processen är att vi inte stirrar oss blind på de fysiska symtomen. Vi skulle inte ha fysiska symtom om det inte fanns känslomässiga sår fastfrusna inom oss. Båda sidorna måste vara med för att ge kroppen en ärlig chans.

Det Marika beskriver är en medveten process som hon valt av kärlek till sig själv, en tilltro till kroppens fantastiska förmåga och visshet om att kropp, sinne och ande är ett. Tack vare intentionen att möta allt så stödjer hon sin fysiska kropp till läkning samtidigt som hon själsligen blir mer fri. Hon har med andra ord valt att säga ja till läkning, på alla nivåer.

Det valet finns för oss alla. 

Stort tack till Marika för att jag fick dela din historia.

Läs hela inlägget »
Etiketter: skiften
  • Vad har jag gjort för ont som har drabbats av… 
  • Somliga straffar Gud med detsamma..

Det är uttryck man lätt känner igen som speglar vårt förhållningssätt till livet på många sätt. Vi klassificerar det vi möter i livet som ont eller gott och det onda är någon form av straff och det goda en form av belöning. Om vi utgår från det så är det inte konstigt om vi tror att vi gjort något fel om vi skulle drabbas av en sjukdom till exempel. Det är förmodligen en av orsakerna till att vi är rädda för att titta på vår känslomässiga ryggsäck när vi söker efter orsaken till symtom (som jag skrev om i förra bloggen).

Jag gör något fel och får guds straff i form av en sjukdom. Att leva i den känslan även om vi inte skulle vara religiösa skapar skuld. För utan skuld inget straff eller hur? Så för att undvika straff så gör vi vad vi kan för att inte känna skuld. I vårt samhälle betyder ofta det att man anpassar sig efter vad andra tycker och vill av mig. För om jag är snäll och ställer upp för andra så behöver jag inte vara skyldig eller känna skuld. Men vad gör vi då mot oss själva?

Jo, för att kunna ställa upp på alla andra så behöver vi stänga ner våra egna känslor, vår egen vägledning. Helt enkelt många gånger gå emot vad vi själva känner är rätt för just mig för att tillfredsställa någon annan. För gör vi inte det så kommer skulden som ett brev på posten. Och känner vi skuld så blir vi förr eller senare straffad. Ja ni fattar vart jag vill komma.
 

Vad händer om vi istället slutar döma det vi är med om som gott eller ont? Om det inte finns något gott eller ont alls? Då är ju allt bara som det är eller hur?


Livet handlar om utveckling. Om att möta olika upplevelser, känna känslor och lära av det vi är med om. Lär vi inte så är det troligt att vi får möta liknande situationer igen, och igen, och igen. Bara av den enkla anledningen att vi ska få en ny chans att lära och utvecklas. Inte för att vi ska straffas.

Stanna upp en stund och titta tillbaka på ditt liv. Kan du se mönster av liknande upplevelser? Teman? Kan du även se att det aktuella temat eller upplevelsen förändrades i samma veva som du ändrade förhållningssätt eller bemötande? När du släppte taget om allt som triggades av just den händelsen så slutade den återkomma. 
 

Allt vi möter i livet har en mening.

Allt vi möter ger en möjlighet att lära och utvecklas.

För livet vill dig väl!

 

I samma ögonblick du väljer att sluta värdera livet som gott eller ont, som straff eller belöning, kan du börja se livet som en lärare. En lärare utan pekpinnar. En lärare som vill dig väl.

Livet vill uppleva evolution genom dig. Livet vill njuta genom dig. Och för att kunna göra det behöver du lära av livet, ta hjälp av livet för att släppa på gammalt bagage som hindrar din utveckling. Det är inte alltid vi förstår vad det är vi ska lära, eller vad som är meningen. Men att alltid veta ATT det finns en högre mening gör att vi kan slappna av mer. Ställ dig frågor, hur är det här perfekt för mig just nu? Vad är det i den här upplevelsen som är perfekt men som jag inte förstår? Svaren kommer komma till dig. Var öppen. Det kan ta några dagar, veckor. De kan komma i drömmen eller via någon annan.

Sätt dig ner och känn efter, säg till dig själv: -Livet vill mig väl. Jag är omhändertagen av livet. Andas och känn livet inom dig, runt dig och med dig. Känn tilliten till livet.

Läs hela inlägget »
Etiketter: välmående

Många människor undrar över sina symtom. Varför har det här drabbat mig? Vad beror det på? Är det genetiskt eller är det kanske något med vad jag äter, eller har jag bara otur?

Väldigt få ställer sig frågan, vad har jag med mig för känslomässiga upplevelser som inte är lösta som kan ligga bakom det min kropp visar? Av någon anledning är det inte ens intressant. När jag påtalar att Metamedicinens forskning har en hundraprocentig samstämmighet så är det som om jag säger något på grekiska, jag får en tom blick och ett snabbt byte av samtalsämne till svar.

Att vi skulle bära på något känslomässigt och att det dessutom är orsaken till det symtom kroppen visar verkar vara mycket skrämmande för många människor. Skrämmande och helt obegripligt är min uppfattning efter att under flera år ha arbetat utifrån metamedicinens modell.

Vi människor verkar vara mera rädda för att vända oss inåt och hitta lösningar och svar än att lägga vår kropp i händerna på vårdapparaten för att lösa det symtom vi känner i vår kropp. Vi sätter en enorm tilltro till att andra vet bäst, och till att medicin är lösningen. Fast samtidigt vill vi inte äta mediciner.. Jag möter många människor både i yrket och privat som besviket upplever att doktorn inte vet vad som är fel, eller de hittar ingen lösning på mitt problem. Men trots det så söker man sig dit gång på gång. Om man någon gång testar en alternativ väg, tex homeopati, då får den en chans och hjälper det inte omedlebart så konstateras det att -näe, det funkar inte på mig. 

Vi har blivit slavar i ett system som inte ser till varje enskild individs bästa. Som inte ser till helheten, att vi påverkas både som kropp, själ och ande när vi möter utmaningar i livet. Ett system som är uppdelat utifrån organ och symtom, inte utifrån människan. Ett system som ser symtom som problem och fel istället för den biologiska process och kommunikation det i själva verket är.

Jag vet, jag generaliserar. Det finns mycket gott att hämta i den traditionella sjukvården. Men varför ska vi behöva välja antingen eller?!

Jag längtar efter förändring. Jag ser fram emot att få uppleva ett sjukvårdssystem där man lyssnar till kroppen, ser till helhetssituationen och sätter in de resurser som behövs för att läka människan inifrån och ut. Som sätter in det stöd våra kroppar behöver för att orka läka själva som tex god näring, healing, kinesologi, hypnosyntes osv. Som vet att det våra kroppar kan skapa även går att bli fri från med rätt insatser. Jag längtar efter ett öppnare klimat och samarbete mellan traditionell sjukvård och alternativa metoder.

  • Mitt bidrag till detta nya vårdsystem är att erbjuda sätt att på djupet frige de känslomässiga sår och ärr som vi bär inom oss, som när de inte är frigivna till slut ger oss även fysiska symtom eller livsupplevelser och mönster som påverkar vårt mående. 
  • Mitt bidrag är att ge människor en ökad förståelse för sig själva och hur man kan lyssna till sig själv och sin kropp för att ge utrymme och stöd till självläkning. 
  • Mitt bidrag är att ge kunskap om våra olikheter och vad våra kroppar vill förmedla genom mentala och fysiska symtom. 
  • Jag bidrar genom att själv utvecklas och delta i en evolution som jag tror och hoppas kommer leda till det system där alla människor får vara fria att var sig själva, i självkännedom och tillit till den inre vägledningen och förmågan att leva fullt ut som sitt sanna jag. Jag älskar att kunna bidra till utveckling, till att väcka en gnista, en förståelse hos de fantastiska människor som söker min vägledning.

Jag vet att mitt bidrag till människor gör skillnad. Jag vet också att ditt bidrag kan göra det. Vägen är att leva ditt sanna jag. Lever du i full samklang med den du är så du bidrar till vår mänsklighets evolution.

 
Tänk om vi alla skulle medvetet bidra på det unika sätt som var och en av oss är ämnad att bidra på. Bara genom att medvetet välja arbeten som vi trivs med sprider vi en energi omkring oss som påverkar vår omgivning i positiv riktning. Om alla älskade sina jobb, hur mycket bättre skulle vår värld bli då? 

I varje liten del av vårt liv har vi möjlighet att bidra till världen, bara genom att följa vårt hjärta.
Vad är ditt bidrag?

Läs hela inlägget »
Etiketter: välmående

När kroppen uppvisar symtom av olika karaktär vill den något. Den visar oss att antingen har vi någonting som pågår just nu som vi behöver uppmärksamma, eller att något vi burit på har fått en lösning som gjort att kroppen nu läker igen och att den behöver stöd för att kunna fullfölja läkningen fullt ut.

Hur ofta lyssnar vi när kroppen talar till oss? 

Hur ofta förstår vi vad den vill säga? 

Oftast konstaterar vi att något är fel, något smärtar eller svullnar eller rinner och det ska sluta med det. Vi dövar med piller, går till doktorn och får andra piller eller förnekar och kämpar på trots värk och smärta.

Vi känner oss drabbade. Som att alla symtom och sjukdomar snurrar runt i en stor tombola och vips så stod det mitt personnummer på utbrändhet, depression, munherpes, ryggskott, livskris eller blindtarmsinflammation. Nä vilken otur. Just jag. Nu?!

De flesta som söker sig till mig för att få hjälp har förutom mentala och själsliga bekymmer, nästan alltid något fysiskt symtom oxå. Men det är inte därför man behöver hjälp, doktorn har koll på min sköldkörtel, nä det är det mentala som är jobbigt. 

Men det hänger ju ihop! Jag älskar när jag förstår vad min kropp vill säga mig. När jag kan ge den stöd och lösning på fysiskt och själsligt plan så kroppen orkar hela sig själv. Ibland behöver jag ta hjälp av andra för att titta in i mitt undermedvetna, ibland behöver jag en skön stödjande massagebehandling. Ibland behövs det helt enkelt tid och vila. Ibland kirurgi. Men vi behöver lyssna för att förstå behovet..
 

frågor - svar

FRÅGA:
Jag har problem med min vuxna son.

Han är troligen Bipolär blandat med ADHD och kanske även Borderline, läkaren kan inte ställa diagnos utan ger bara medicin. Han är självmordsbenägen, skär sig och slår sönder dörrar m m hemma.

Vi pratar i telefon flera gånger varje dag och ofta blir det långa samtal. När han mår som sämst så är vi bara i telefon utan att prata.

Det jag känner är rädsla, oro att inte orka med, känner mig hjälplös. Vill kunna finnas där för honom men inte ta in hans smärta så djupt i mig själv.

Vet inte om du har några råd till mig................................

MITT SVAR:
Att ha en bipolär, borderline eller annan typ av personlighetsstörning bottnar i flera djupt sittande traumatiska känslosår av karaktären övergivenhet, sexuell identitet och revirintrång. Många gånger sitter traumat så djupt och är så omgivet av mentala skydd och rädslor så det krävs enormt mod och en mycket stark beslutsamhet för att våga sig på att frige det som ligger bakom. Oftast har man inte den orken utan man är fången i kampen mellan mani och depression eller vad symtomen nu är. Det låter som din son lider av svår ångest dessutom.

Att stå bredvid och se sin son lida, oavsett hur ung eller gammal han är är såklart inte lätt, det innebär mycket smärta och kast mellan hopp och förtvivlan. 
Som förälder tenderar vi även att överidentifiera oss med vårt lidande barn, har vi någon gång i livet känt liknande känslor så kommer de sköljande över oss och vi projicerar över vårt egna oxå på en som redan lider. Det här sker ju såklart omedvetet och är väldigt vanligt men ännu en anledning till att jobba med sig själv för att nå en frid och acceptans i att han har det precis just så här.

Det du behöver landa i och finna en frid i, är att du kan inte hjälpa honom. Du kan inte göra honom frisk och du kan inte hindra honom att ta livet av sig om det är det han vill. 

Att acceptera och hitta frid i situationen, det är inte samma sak som att vara nöjd med hur det är. Att hitta en frid i en situation som påverkar en så starkt gör att man lättare kan lyfta blicken och se mer nyktert på helheten, utan att vara alltför färgad av sina känslor. 

När känslorna inte längre triggas så starkt och du inte längre känner smärtan djupt inom dig så har du helt andra förutsättningar att ge honom bra stöd när han behöver. Det kanske till och med visar sig att du ger honom precis det han behöver men med skillnaden att du inte tappar energi och kraft.

Att nå till den acceptansen och friden kan du behöva ta hjälp med. 
Det bästa vi kan göra för våra barn oavsett var de befinner sig i livet, det är att frige oss själva från betungande bagage. Det är inte bara i flygplan vi ska tänka på att sätta på oss själva syrgasmasken först, innan vi hjälper våra barn. 

Du beskriver att du känner rädsla, oro och hjälplöshet. Där skulle jag råda dig till att börja nysta och lösa upp känslor inom dig själv med hjälp av antingen mig eller någon annan terapeut som är bra på att titta på och förlösa underliggande orsaker.

Jag önskar dig all välgång på din utmanande väg.

Läs hela inlägget »
Etiketter: frågor/svar

I min familj går det åt massor med flingor om mornarna. Maken och båda barnen börjar dagen med fil och flingor så åtgången är stor kan man säga. Göra egen müsli?! Ja!! Det kändes som en bra idé!! Jag googlade fram ett recept som både verkade nyttigt och gott, städade skafferiet och införskaffade det som fattades. Måttade, blandade och rostade. Mums!

Tittade med iver morgonen efter när familjen intog min goda gärning, -var det gott?? Nä, den smakade konstigt svarade sonen. Det är någon bismak som inte är god säger maken. Dottern vågade inte ens smaka. 

Då föll ridån. Från att ha vaknat pigg och glad så tappade jag all energi och kände mig låg och irriterad. Morgonpromenaden med hunden hjälpte mig sortera. Vad hände? Vad exakt var det jag upplevde när humöret vände?

Otacksam. Här har jag fixat och trixat för deras skull och så är de bara otacksamma! 

I den föreställningsvärld jag levt i får man inte vara otacksam! Det är fult. Alla kurser jag gått har lärt mig värdet i tacksamhet, vad man än står inför ska man hitta tacksamheten och här sitter min familj och är otacksam! 

Mot mig! Som bara vill väl. Hur vågar de?!

Jag kände den välbekanta offerkoftan cirkulera runt mig. 

varför

När jag upptäcker dömande föreställningar och värderingar inom mig vet jag att det handlar om obalans. Det finns alltid en andra sida av myntet. Att vara fast i en övertygelse att det är fel och fult att känna otacksamhet gör att vi gärna överkompenserar och lägger stor vikt vid tacksamheten. I det omedvetna skapar vi strategier och uttryck för att bevisa för hela världen och oss själva hur tacksamma vi är. För otacksam är jag då inte!! Så fort vi känner missnöje ochotacksamhet så dömer vi oss och skyndar att trycka bort den fula känslan.

Det här beteendet gör att vi omedvetet drar till oss människor och situationer som visar just otacksamhet. Och tänk så det triggar oss! Och vi dömer dessa människor hårt.

Men utan otacksam finns inte tacksam, utan hat finns inte kärlek, utan sorg ingen glädje osv Båda sidorna av myntet finns och behöver accepteras. Utan dömande. Det finns inget rätt eller fel här. Känslor och upplevelser är vad de är. Det är vad vi tänker om dem som skapar ett rätt eller fel. 

en logisk mening

Vad är då intentionen med otacksam? Vad är det som driver den upplevelsen?

Insikten som kom där under morgonpromenaden var; drivkraft. En önskan om mer. En tro på att något kan bli bättre. Perfektion.

Visst kan dessa önskningar komma ur ett gnälligt ego som känner sig missunnad men intentionen är ändå densamma. Med medvetenhet finns en djup sanning och kraft närvarande i den intentionen. En inre visshet om att allt är fulländat i vårt universum och drivkraften leder till evolution.

När den intentionen blir tydlig uppstår sann tacksamhet. Över otacksamheten.

Tack vare min hemmagjorda müsli fick jag chans att frige en övertygelse som hindrat mig från att känna sann tacksamhet under stor del av mitt liv. 

Vad har du för underliggande övertygelse som triggar igång dig varje gång den speglas genom andra människor eller situationer?

Läs hela inlägget »
Etiketter: skiften

I mötet med anhöriga till demenssjuka som går på knäna av utmattning visar det sig allt som oftast att de tror sig inte ha något val. Deras närstående har blivit sjuk och beroende av hjälp och det är per automatik den anhöriges jobb att ge den. 

Är det verkligen sant?

Mänskligheten kommer från ett starkt stamsamhälle. Stammen har varit helt avgörande för om vi skulle överleva eller inte. Om vi gjort något som fått stammen att avvisa oss så skulle vi dö. Om någon i vår stam skulle bli sjuk så fanns alla stammedlemmar runt omkring tillgängliga för att stötta upp. De äldre och sjuka kunde flytta in där det fanns plats för att få den hjälp de behövde. Annars dog man.

Så ser inte samhället ut idag men många av oss lever fortfarande i den känslan. Till vilket pris som helst så gör vi det vi tror förväntas av en god anhörig. Trots att vi lever ett fullspäckat liv med heltidsjobb, aktiviteter, barn och barnbarn, vänner och resor så ska vi dessutom hinna ta hand om och finnas tillgänglig i en ständig 24-timjour för vår närstående som blivit sjuk. 

När vi gör avkall på oss själva för någon annans räkning blir vi själva sjuka tillslut. Men det går ju inte att göra annorlunda. Eller? Då blir vi egoistiska och känslokalla och vem ska ta hand om den sjuke?! Det är många anhörigas upplevelse.

Vårt samhälle ser inte ut så. Det är inte uppbyggt för att gamla och sjuka ska tas om hand av närmaste familjen. Vi har en samhällsstruktur som träder in när vård och omsorg behövs. Men fortfarande finns en så stark tradition att det är fult att ta hjälp och man ska vara stark och duktig och sköta allt inom familjen. 

Är det sant? Är det fult att be om hjälp? Är det fel att värna om sig själv för att inte bli sjuk? Är det negativt att vara egoistisk, egentligen?
 

demens, ett högre syfte?!

Fler och fler får en demenssjukdom. Fler och fler blir anhörig till någon med en demenssjukdom. Varför? 

Kan det finnas ett högre syfte med att denna utveckling sker just nu? 

Forskningen visar på att vi kommer få fler och fler människor i samhället med kognitiv svikt eller lindrig demenssjukdom. Hur ska det fungera i det höga tempot vi har i samhället med extremt höga krav på intellektuell kapacitet?

Vi går ofrånkomligen mot en individualiserad tillvaro. Till stor det har det redan hänt men det krockar med vår starka känsla för stammen som fortfarande lever kvar inom oss. Vi tenderar fortfarande att döma starka individualister som vågar gå sin egen väg, som vågar följa sitt hjärta. De är "egoister".

Men det är utveckling. Stamperioden är över och vi behöver acceptera det, det är som det ska. Det är evolution. Utan evolutionen skulle vi fortfarande bo i grottor.

demenssymtom/evelutionära symtom

Som demenssjuk i tidig fas upplever man att ens intellekt gradvis sviker, närminnet, förmåga att planera, orientering till tid och rum, man tappar även substantiven. De delar vi starkt kopplar till vår intelligens.

De förmågor som vi lärt oss att identifiera oss med börjar gradvis försvinna. Vem är man när ens intellekt bryts ner? Hur samspelar man när man inte kan prata om det som händer, nyheter, väder, vad man har gjort och ska göra? När man inte längre kan utföra aktiviteter som förr? Hur umgås man? Ett Alzheimerförlopp med avtagande förmågor går att liknas vid ett barns utveckling av förmågor. Barn utvecklas till att såsmåningom bli självständiga individer, en Alzheimersjuk gör resan i motsatt riktning. Till att bli omhändertagen av andra.

Allteftersom förmågor försvinner, förstärks perceptionsförmågan. Hur vi upplever livet, sinnesstämningar, känslor osv. Tolkningarna baseras främst på den känsla som väcks i varje situation. I varje nu. Det är så vi förklarar för anhöriga, de sjuka är fångade i nuet. Varandet tar vid istället för görande och analyserande. Tillvaron präglas av närvaro, här och nu. Ingenting annat spelar roll.

Tänk, hur många kurser finns det inte för oss "friska" som handlar just om det, att leva mer i nuet?! 
 
Leva i nuet handlar om att vara närvarande och sann med sig själv:

 - att lyssna på min inre vägledning och inte på vad andra tycker att jag ska göra.

- att känna min kropps signaler och behov, inte lyssna till den senaste kost- eller träningstrenden.

- att acceptera och bemöta det jag känner och upplever utifrån kärlek och respekt.

- att fråga mig själv först, vad behöver jag för att orka stötta/njuta/arbeta/leva etc istället för att fokusera på andras behov.

- att välja att jobba med det jag älskar och är bra på, inte stanna kvar och gnälla där jag inte trivs.

- att lämna en destruktiv relation som inte är gynnsam för mig att leva i, istället för att "stanna för barnens skull".
osv

Det handlar inte om att köra över andra för egen räkning utan om att leva sant i kärlek. Gör man det så kan det aldrig bli fel!
 

Om vi tittar ur ett högre perspektiv, om vi logiskt ser på den här utvecklingen anhöriga och demenssjuka genomgår är det ganska tydligt hur de följer mänsklighetens evolution mot ett mer individualiserat samhälle.

Tittar vi ur ett metamedicinskt perspektiv på demens så handlar konflikten ungefär om att vårt inre barn i en plötslig händelse som "drog undan mattan" för honom/henne, fick ta ett alldeles för stort ansvar för sig själv och livet. Ett inre barn som egentligen behövde få känna sig tryggt och omhändertaget. Tittar vi på förloppet hos främst Alzheimer handlar det om förmågor som försvinner vilket på sikt leder till att de måste bli omhändertagen för att överleva.

Det inre barnets olösta längtan manifesteras tillslut i det fysiska.

Om anhöriga börjar leva enligt punkterna ovan skulle de höja sin egen energi, få mer livsglädje och kraft att ge sin sjuke närstående. Den ekvationen är omöjlig när man försöker leva i det här samhället utfrån de gamla stamreglerna.

Vi människor behöver leva mer i nuet, bejaka våra känslor och följa vår inre riktning. Vi ska arbeta med det vi älskar så att våra demenssjuka får bli omhändertagna av de som älskar sitt jobb. Tempot i vårt samhälle behöver lugnas ner. Vi behöver umgås på andra premisser. Uppleva livet tillsammans, vara i naturen, göra aktiviteter som baseras på glädje och varande. Aktiviteter utan prestige och krav, där närvaro och samvaro är viktigare än att skvallra om vad grannen gör eller diskutera allt elände som händer i världen.

Vi behöver hitta tillbaka till barnet inom oss, upptäckarglädjen, spontaniteten, till lek, dans, sång och målande. Till vårt kreativa uttryck, till våra känslor.

Det här är en del av vad alla människor med kognitiv svikt och tidig demens kommer att bidra med i det här intellektuella samhället vi just nu lever i. Ju mer levande vi människor lever, desto mindre kommer de här demenssjuka människorna att sticka ut.

Vi har mycket att lära av dessa individer, liksom vi har av alla barn med sk bokstavskombinationer.

Det är dags att släppa de gamla synsätten om hur normala människor bör vara och uppföra sig. Öppna upp och välkomna det nya... 

Läs hela inlägget »
Etiketter: metamedicin