Jag trodde inte jag kunde skala av mig fler lager av fasader eller masker efter så många år av självreflektion och transformation. Men så blottas nästa lager av gammal sliten fasadfärg som hängt med länge, länge. Något som inte längre gynnar mig där jag nu befinner mig i livet. När det händer så känns det ofta brutalt och hänsynslöst. 

Nu har det hänt igen. Vad exakt som hände är som alltid oväsentligt. Det som är väsentligt för mig i den situationen är upplevelsen att tappa kontrollen. En kontroll jag inte längre hade behov av trodde jag. Men som vanligt räcker det inte att saker har blivit bättre i mitt liv. Det ska skifta helt, till 100% ska jag bli fri. Det är min intention och det är vad livet ger mig också.

När upplevelsen väl är ett faktum börjar den aktiva process för att skifta det som kommit upp på ytan. 
 

processen

Det gäller att fånga upp den aktuella vibrationen. Ibland går det lätt och i direkt anslutning till upplevelsen och ibland behöver jag vara i ett slags betraktande en tid innan det blir tydligt vad det handlar om. 
I just det här mötet av tappa-kontrollen-upplevelsen blev det tydligt att jag känner en hopplöshet när jag inte klarar att ha kontroll över mig själv ens. Jag känner mig även värdelös och oduglig. Kontrollen har för mig varit ett sätt att uppvisa ett helt skal och känslan var att utan det skalet så skulle den lilla skrumpna illaluktande gamla delen av mig bli synlig. Den del som jag dömt ut redan som mycket ung. 

Just det här var en paradoxal upplevelse för jag känner och vet mitt värde idag. Jag reagerar väldigt starkt när tex inte andra ser och bekräftar det. Det jag nu såg var att jag tyckt så illa om den del av mig som upplevt och trott på värdelöshet att jag valt att fokusera helt och fullt på polariteten värdefull istället. Men livet funkar ju inte så. Om jag inte kan känna mig fri i värdelöshet kan jag aldrig vara fullt ut fri i värdefull heller. 

Med andra ord så blev mitt fokus att hitta friheten i dels hopplöshet och dels värdelös. Den yttre händelsen är med andra ord oviktig. Dess syfte var att dra upp de delar av mig som är ofria, sovande, oläkta. Det blir en del känslor som kommer upp för att mötas när man gör en sådan här process. Numera kan jag hålla närvaro och space för det på egen hand men jag rekommenderar att ta hjälp i början för att kunna släppa det analyserande sinnet, hålla utrymme för det inre mötet och låta processen ha sin gång. Om det finns mycket dolt inom mig eller om något försvar går in så det tar stopp, då tar jag alltid hjälp. 

Tillslut är processen klar och alla nivåer av mig är redo att öppna upp för energin som kommer igenom när jag kan känna full frihet i hopplöshet och i värdelös.

Mmmmmm... lugnet och tryggheten so infinner sig när skiftet sker är så expanderande. Andra gånger i andra skiften så har det varit frihet, eller kärlek som kommit igenom. Nu är det en trygghet som är helt oberoende av andra människor. Det som började med en tappad kontroll, landade i den här varma tryggheten. Är det inte fantastiskt så säg.

Skulle inte du med älska den känslan?! 


När vi vågar möta det livet ger, utan förskönanden, utan dömanden, utan projiceranden, utan flykt eller försvar, bara helt klarsynt och naket, i nyfikenhet för att se gåvan, då expanderar livet på ett sätt som vi behöver uppleva för att förstå. Livet är en evolution, oavsett om vi bejakar den eller strävar emot. Ibland är det att stilla sig som gör skillnaden, ibland är det en energihandling som är det stöd som behövs. 
Jag väljer att samarbeta och stödja evolutionen och medvetet ta del av belöningen!

Vad väljer du?

Läs hela inlägget »

Har du någonsin varit i en relation där du försökt ändra den andra parten? Försökt få honom eller henne att tycka mer som du, att vilja samma saker som du vill.. eller att ändra klädstil eller umgänge? 
När det känns extremt viktigt att uppnå dessa önskningar för att annars kan vi inte känna oss fullt ut nöjda eller lyckliga. 
Jag vet, vis av erfarenhet att det är att lägga all energi på fel saker. Klyschan, vi kan inte förändra andra, bara oss själva stämmer så väl. Men varför går det inte? 
Kanske om jag påminner tillräckligt mycket, om jag förklarar om och om igen varför det är så viktigt för mig, eller om jag också struntar i att bidra så når nog budskapet ändå fram...

Det gör det inte.

När vi lägger förhoppningar och förväntningar på den andre parten så tappar vi kontakten med oss själva. Dessutom så får vi inte heller som vi vill. Vi slösar energi på något vi inte kan påverka och till råga på allt så är läget status quo med den skillnaden att vi dessutom är än mer missnöjda och frustrerade över situationen.
Vi skapar problem av sådant som från början inte är något problem.
 

Gör det själv

Har du önskningar om hur du vill ha det i ditt liv, börja själv skapa förutsättningarna för att få det så. Oavsett om du får med dig partnern eller ej. Hur kan du skapa utrymme för att det du önskar ska bli verklighet? Som INTE handlar om att gnata på din livskamrat? Prova dig fram. Önskar du ett renare hem, skapa en struktur som fungerar för dig med städschema eller kolla upp städfirmor eller dra ner på kraven. Klaga inte på att din partner inte skapar den nivå du vill ha. 

Gillar du att umgås med människor men din partner trivs bättre i lugn och ro kanske det är bättre att du hittar på saker med vänner istället för att dra med dig sambon som egentligen ville göra något annat. 

Vill du göra mer saker tillsammans, kom med förslag och bjud in till det du har lust med. Sluta räkna på vems tur det är och att det minsann är hens tur nu att ta initiativ. Ingen får lust att ta initiativ när någon tjatar. 

Våra förväntningar på hur vi tycker att det borde vara i en relation sätter krokben för att relationen ska nå sin fulla potential. Stirra dig inte blind på hur du tycker att det ska vara utan agera istället för att få den upplevelse du mår bra av utan att spilla energi.
 


Människor tycker inte lika om allt. Vi vill inte samma saker. Men det vi brukar kunna enas runt är att vi alla vill må gott och trivas. Varför inte fokusera på det som får just dig att trivas utifrån det liv du lever?! 


 

Sluta gnälla och börja leva helt enkelt. 
Win-Win för alla, inte minst för dig själv!

Läs hela inlägget »
Etiketter: fokus

Trivs du i din kropp? Hur reagerar du vid fysisk värk och smärta? Vad tänker du om din kropp hindrar dig från att vara så aktiv som du är van/vill? Vad känner du när du inte längre kommer i den vanliga storleken på kläderna?

I dagens samhälle är vi väldigt medvetna om hur mycket vi bör röra oss i vardagen för att bibehålla vår hälsa. Vi har under många år matats med vikten av träning i kombination med kostråd med olika trender för varje år för att vi ska må bra. 

På senare år har vi dessutom blivit än mer medvetna om att vi behöver ta hand om vår mentala hälsa. Utbrändhetens framfart har bidragit till att vi söker mer hjälp för att bromsa tempot och hitta lugnet. Och ironiskt nog ska det helst gå fort så vi snabbt kan återgå till det gamla livet igen. 

Alla dessa goda råd och trender och experter som erbjuder den "enda rätta" vägen för en perfekt kropp och ett mindful leverne skapar en himla massa stress det med är jag rädd.

Vad ska vi tro på egentligen? Vad fungerar, och vad fungerar inte? Och vad fungerar egentligen över tid? Sökandet efter hälsa och välmående genom andras expertis och erfarenheter leder sällan till ett ökat välbefinnande.
 

Finns det en sann metod som passar för alla?


Jag är av uppfattningen att det inte finns någon generallösning. Det finns inte ett sätt att äta eller motionera som funkar på alla kroppar. 

Jag har provat massor av träningsalternativ och dieter genom livet. När jag inte förmått hålla i träningen så har jag skyllt det på min lathet. När jag brutit kosthållningen jag varit övertygad om var den rätta så har jag kritiserat mig själv och min dåliga självdisciplin. Om jag fått ont eller skadat mig har jag sprungit hos naprapater och läkare för att få någon bot på "felet".

Jag har mediterat på alla de sätt man kan tänka sig utan att bli lugn vilket jag tolkat som ett bevis på att det är något fel på mig.

Puh. Bara att skriva ner hur jag hantera mig och min kropp blir jag alldeles matt, energin rinner bokstavligen ur mig. Allt detta sökande efter något som innerst inne redan finns. 
 

vakna - rent fysiskt

Tänk om livet är så enkelt att det bara handlar om att vakna upp till ett liv i våra kroppar? 

Vi är eviga andar, sprungen ur det gudomliga alltet. Det är sanningen om oss alla, oavsett om vi tror på det eller ej kommer vi vandra vidare efter att våra kroppar dött. Så tänk om allt sökande många av oss ägnar sig åt inte handlar om att väcka upp andligheten utan det handlar om att vakna upp som de andeväsen vi är - I VÅR FYSISKA KROPP?!

Anden är väl inte intresserad av att väcka sig själv heller, den är ju den vi är, anden är ju här för att uppleva livet som en fysisk varelse. Varför skulle den annars välja det här jordelivet?! 

Tänk om vägen till balans och hälsa är genom att lyssna till kroppen?
Tänk om det är när vi lyssnar till kroppen som vi får kontakt med andeenergin? 
Tänk om det är kroppen vi behöver ställa in frekvensen på för att vakna upp?
 

Om vår kropp är förutsättningen för att njuta av livet, 
varför lyssnar vi då inte på dess vägledning?



Hur då??? 
Genom att sätta hjärnan, vårt logiska sinne, i baksätet! Sluta följa alla tankar som stormar på likt bilar på autobahn. Hjärnan ska användas som en verktygslåda.

Och det vet vi ju alla, verktyg ska inte ha chefspositioner!  

balans

Jag har idag balans på alla plan. Jag samarbetar helt enkelt med min kropp. Utan att ha några regler alls vad gäller mat, träning och meditation. Det enda jag använder mig av är nyfiken reflektion i kombination med en djup övertygelse om att ett beteende eller ett fysiskt eller mentalt symtom alltid har en bakomliggande orsak. Det som spelas ut är bara symtomet! 
Om jag får ont lyssnar jag. Vad hindrar symtomet mig i? Kan jag se det hindret även i min vardag? Vad behöver kroppen för att känna lättnad i smärtan? Vila? Behandling? Tar jag behandling är det alltid för att stödja läkning, inte för att någon expert ska bota mig. Orsaken finns inte i symtomet.

Jag motionerar med det jag tycker är kul för nu. Jag äter helt vanlig mat men ibland vill jag utesluta kolhydrater eller göra en kur. Jag har lärt mig att låta kroppen välja när kuren är slut, inte huvudet. Mediterar gör jag på olika sätt beroende på hur aktiva mina tankar är. Ibland genom att sysselsätta händerna med något kreativt, ibland genom att spela favoritmusik högt i lurarna. Mer sällan i tystnad.

Mitt recept för balans är helt enkelt att följa det som känns lätt och rätt. Framförallt är det att möta och lösa de bakomliggande orsakerna till problemen och symtomen. Ligger det för djupt eller dolt för mig så tar jag hjälp. 

Det intressanta är att där jag har hittat ett flöde i att allt förändras när det kommer till vad jag gillar att göra, äta eller vara i, där kan det se helt annorlunda ut för andra. Malina till exempel, hon har sitt flöde i att ha regelbunden träning, äta enligt ett visst mönster och meditera varje dag. Inget är rätt eller fel, det viktiga är att det ska kännas rätt för just dig!
 

Hur vet du när något är rätt och sant för dig?
 

Det är det vi brinner för att bidra till med Reset your life. Att släppa all påverkan vi lever under och istället leva fri, i full kontakt med vår inre sanning.

Läs hela inlägget »

Den senaste tiden har jag iakttagit hos mina medmänniskor och klienter ett tema som handlar om vårt behov att hålla kvar och hålla fast. Det kan handla om materiella saker, platser, upplevelser och människor. 

Tanken på att släppa taget väcker allt ifrån rädsla och förtvivlan till skuld. Får man släppa taget? 

Jag är uppvuxen på en gård ute på landet. En gård som funnits i flera generationer, där man från början levde på vad gården hade att ge och där en stor skog hör till. Ett vackert ställe att växa upp på. Tryggt och idylliskt. Men det kräver sin ägare att sköta och hålla en sådan gård i bra skick. Det är mer en livsstil än ett boende. Det är inte längre en självklarhet att äldsta barnet (sonen.. ;) ) ska ta över så som samhället ser ut i dag. Hur gör man då när föräldrarna inte längre kan bo kvar? 


I många fall ute på landsbygden får hemgården finnas kvar i familjens ägor. Kanske som fritidshus på sin höjd. Många är de gårdar som står och förfaller för att vi håller fast och kvar det som tillhört oss under hundratals år. De ägor vi tror oss inte kunna släppa taget om för tänk vad skulle våra förfäder säga om det?!
Vem gagnar det fasthållandet?

För att inte tala om alla prylar vi klamrar oss fast vid pga deras affektionsvärde. Saker som kanske gått i arv, som vi knappast behöver men som pga dess historia vi tror oss hedra och bevara genom att hålla kvar prylen. Som om vi skulle dra vanära över förfäderna om vi lät den gamla moraklockan vandra vidare till någon som verkligen vill ha den? Som om vi blir bättre människor om vi lever i ett hem tapetserat av gamla tavlor som andra valt?
 

Vad väcker det för känslor, tankar och dömanden i dig vid tanken på att släppa taget om gamla nedärvda platser och ting? Vad tror du dig förlora? 


De anhöriga jag möter hamnar förr eller senare i en situation där det är dags att möta döden. Trots att vi alla den vägen vandrar, det är ju det enda vi med säkerhet vet, att vi ska dö en dag, så väcker döden många känslor och stort motstånd. 

När vi inte är fria med död utan skräms av den eller vägrar acceptera att vår närståendes liv närmar sig sitt slut för att saknaden känns för svår att möta är det som att vi ger av vår egen energi till den döende så han eller hon inte klarar att släppa taget. Jag har sett det hos många och otaliga är de historier om vakande där döende "passar på att dö" när den närstående tillfälligt lämnat sängkanten för att äta eller sova. I dessa fall är ofta den närstående helt dränerad på energi och helt slutkörd utan att egentligen ha bränt någon energi själv. Men genom sitt motstånd och sitt behov att hålla kvar dräneras man.

Jag har även varit med om motsatsen, fridfulla övergångar där de anhöriga sagt det som behövs sägas och sen givit den döende "tillåtelse" att släppa taget. Det behövs inte ens sägas med ord utan det räcker att man är fri med att det är dags, att det inte finns något behov att hålla kvar.

var sak har sin tid

Livet är föränderligt, allt är i rörelse vilket innebär att hålla i och hålla kvar något eller någon är att gå emot livet självt.
Att släppa taget om en partner, en nära vän eller familjemedlem kan kännas smärtsamt och väcka sorg. Det betyder inte att det är fel för det. Det kan vara helt rätt och det som behöver göras för att livet ska kunna gå vidare i sanning. Känns det för svårt så kan det vara klokt att ta hjälp för att möta känslorna som rivs upp. Det är en mycket friare väg att gå än att hålla kvar något som det egentligen är dags att släppa.
Att släppa taget om familjeklenoder och andra materiella ting kan frigöra nya, bättre matchande ting att komma till oss. Det betyder inte att vi inte minns det affektionsvärde vi ålagt dem med glädje och kärlek, eller att våra gemensamma upplevelser med personen i fråga kommer gå upp i rök. Tvärtom så blir de minnena och upplevelserna mer värdefulla!
Den dagen mitt föräldrahem ska gå vidare är jag ganska säker på att känslor kommer väckas, men jag är lika säker på att jag inte vill bära bördan av ett arv som jag varken har någon längtan efter, eller kunskap om att förvalta som det förtjänar. Att däremot se det övertas av någon som vill ha det och kommer älska det skulle göra mig djupt tacksam. Jag skulle inte vilja att det förfaller pga min oförmåga att släppa taget. Trots att det funnits i vår släkt i generationer. 
 
Får man släppa taget om sådant som betyder och har betytt mycket för oss?
För många är det att vanhelga eller kanske svika. För mig är det att sätta ett värde på det liv som jag lever - här och nu.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: evolution

Jag har skrivit om det förr och kommer säkerligen göra det igen. Det ligger mig nära hjärtat helt enkelt det här med ansvarets vara eller ickevara. Vi kan ju se på ansvar från en hel mängd olika perspektiv i vårt dagliga liv. 

  • Ansvar för barnen
  • Ansvar för att jobbet
  • Ansvar för att följa regler och lagar
  • Ansvar för vårt beteende, vad vi säger och gör till och mot andra
  • Ansvar för hus, bil, lägenhet, lantställe osv

Det går att rabbla vidare i det oändliga. Det som blir intressant är när vi tittar på vad vi i det dolda lägger på oss för ansvar.

  • För vad andra ska tycka
  • För att skydda andras känslor
  • För att inte våra barn, vår familj, vår partner, våra vänner ska lida
  • För att förebygga och förhindra katastrofer, konflikter mm

osv osv
Det går nästan att lägga till vad som helst på listan över vad många av oss tycker sig ha ansvar för. Trots att många även uttrycker att vi bara kan utgå från oss själva, allt börjar med mig, man kan inte förändra andra - bara sig själv. Kloka sanna påståenden som verkligen kräver att vi är fria med ansvar. Hur många är det som verkligen förmår leva utifrån detta? 

När människan ställs inför kriser av något slag så blir ansvar väldigt tydligt. Den omedvetna övertygelsen som vi har med oss via vårt ursprung, uppfostran och förflutna liv. Det behöver egentligen inte ens vara en kris. 

Hur många gravida kvinnor är det inte som kämpar på med jobb och hem utan att stanna upp, lyssna till behovet av vila och välja det behovet först? Som får stora problem med foglossningar som ett rop från kroppen att sänka tempot, och trots det fortsätta med det görande vi tror är viktigare. 

Eller hur många anhöriga har helt ställt sitt liv och sina behov åt sidan till förmån för den som är sjuk? Som får högt blodtryck, värk i rygg och höfter och tom blir utbränd.
Även fast vi vet att alla bär eget ansvar över sitt liv och sitt mående så ageras en helt annan sida ut när livet utmanar.

Det som jag sett hos mina klienter och demensanhöriga är två sidor av ansvar som tydliggörs under dessa utmaningar och kriser i livet, sidor som är destruktiva och som hämmar utveckling.
 

  • När det kommer till anhörigrollen - Det är bara jag som kan göra livet bättre (och även sämre) för min närstående, barn, partner, vän. Därför kan jag inte släppa fram det jag känner ("=bryta ihop") eller följa det som känns bäst för mig. Först måste jag hjälpa hen för hen klarar det inte själv och ingen annan gör det lika bra som mig.

Man tror helt enkelt att det inte är lov att göra annat än att ställa upp på sina nära som lider. Alternativet är att svika eller överge och det gör bara dåliga människor.

  • När det kommer till egna problem - Önskan om att någon annan ska lösa dem. En ovilja och oförmåga att möta inre smärta och ta 100% ansvar för min situation, min hälsa och mående. Ofta tror jag att jag gör det, men sällan är jag redo att göra de förändringar som skulle innebära ett bättre mående och stöd till självläkning.

Vi har alltså så mycket lättare att ta ansvar för andra än för oss själva.

100% ansvar för min tanke, känsla & handling

Det här samhället och tidigare generationer har inte lärt oss att ta ansvar där det är relevant att ta ansvar. För vårt egna mående. Vi har istället lärt oss att lämna över det mandatet till andra, tex till läkare och andra experter. Om vi aldrig fått lära oss hur vi lyssnar till vår intuition eller vad känslor är och hur man möter och tar sig igenom en smärtsam känsla eller upplevelse så är det inte så konstigt att enklaste vägen är att någon annan måste lösa situationen. Lika lite som att en demenssjuk person inte blir mindre demenssjuk för att en anhörig ger upp sitt liv för hen, lika lite kan någon annan ta bort dina känslor, din smärta. 

Den här obalansen i vad vi tar ansvar för leder till att ungdomar skär sig, anhöriga blir sjuka, andra människor får ångest, kroniska fysiska åkommer mm. mm. För vems skull?
Att ta 100% ansvar för det egna måendet är att lyssna inåt. Bli vän med och samarbeta med sin kropp, sin själ och sitt ego. Lyssna till känslorna och ge utrymme för dem att få finnas så de inte bildar sår och symtom. Vara ärlig med det som ÄR. Allt ingår i samma team! Att ta 100% ansvar för sig själv kan innebära förändringar som att behöva byta jobb, skiljas, släppa taget om vårdande, om kontroll mm och det skrämmer livet ur många. Men ibland behöver det bara mötas nedtryckta känslor, eller en liten korrigering, ett litet skifte i förhållningssätt för att det ska bli en enorm skillnad i den egna situationen. Och framförallt är det att vara snäll med sig själv. Att ta tillbaka kraften och mandatet över livet.

Det väcker ofta rädsla vid tanken på att bara ta ansvar för sig själv. Jag hör många säga att om jag öppnar upp för känslorna så kommer de ta över och jag kommer bli knäckt. I själva verket är det precis tvärtom. 

Ibland behövs professionell hjälp från någon som kan synliggöra de fällor man klivit i, eller tom vuxit upp med, någon som kan hålla space för att ett möte och skifte ska ske.

Att ta 100% ansvar för sina känslor och att lyssna till sin inre vägledning och att förstå sin kropps signaler är så mycket mer värt än vad tex en pensionsförsäkring kan erbjuda. 
Även om du har en svår sjukdom eller kroniska symtom så kan du ge din kropp och själ stöd att hantera svårigheterna så mycket bättre när du börjar ta fullt ansvar, för dig.
Vad ska till för att DU skulle investera i den gåvan? För dig. För livet.
Det är aldrig för sent.

Reset your life erbjuder olika vägar till att se och släppa dessa mönster.
Vi har satt ihop ett koncept som vi vet fungerar eftersom det fungerat på oss och många andra. 

Verkar det läskigt kan en mjukstart vara att delta på den vandring vi erbjuder i höst.

Annars startar vi upp en kursserie i tre delar där steg 1 är i augusti, och som vanligt kör vi den kombobehandling för dig som vill dyka helhjärtat in i dig själv. 

Läs mer om vårt utbud med info om datum och priser.
 

Är du redo att styra om riktningen av ansvar till dig själv?

Läs hela inlägget »
Masia dÀmer
Masia dÀmer

Fem modiga delagare kom med på vårt första erbjudande att kombinera djupt transformativt arbete med sol, bad, ljuvlig mat och Kataloniens magiska vyer.


Vi säger modiga för det krävs mod att ge sig hän och djupdyka i sig själv och i sitt bagage tillsammans med andra. 


Vår intention med arrangemanget var att erbjuda terapeutisk guidning och healing för att släppa och möta gamla och uttjänade upplevelser, trauman, sår som påverkar och hindrar oss att må och känna oss så fantastiska som vi alla unikt är. Vi ville jobba djupt med individuellt fokus, i grupp, för att var och en skulle kunna nå förändring. Vi satte med andra ord en hög intention och hoppades kunna ro i hamn en del i allafall.
 
Med facit i hand kan vi konstatera att vi, tillsammans med gruppen lyckades överträffa vår intention med råge!
Många tårar har fällts, kroppar har reagerat och rensats och förlösande skratt har ljudit.


För oss, Helena och Malina, som guidat och hållit i dessa dagar har det varit en magisk kombination av självklarhet och hänföring över den kraft som blir när vi tillsammans fokuserar vår energi mot samma mål - att bli fri begränsningar och må strålande. Vi har levt vår dröm de här dagarna och det är inte sista gången! 

Feedback från deltagarna: 
"Jag är imponerad över hur mycket som vi hann med, vilken enorm resa som gjordes på fyra dagar. Skickligt upplagt för att det skulle kunna hända. 
Om jag ska sammanfatta upplevelsen med ett ord så skulle det vara "mäktigt"!!
Tusen tack till Helena och Malina för er skicklighet och er känsla för vad som behövdes för att vi skulle kunna genomföra denna inre resa! Ni har en enorm känsla för vad som behövts för att vi skulle utvecklas" Johanna 

"Jag gillar blandningen och lagomt tempo med några timmar vid poolen också. Ni är super! Ni har två fantastiska själar som bara lyser om er. Ni inger ett lugn och en trygghet som behövs. Ni har hållit en lagom profil - låtit oss vara när det behövts. Men också kommit fram när jag trott att jag velat vara själv, men istället behövt er. Är supernöjd!  ❤️ " Malin

"Ni är kunniga och inkännande. Mycket klokskap. Jag känner stor tacksamhet att jag fått dela de här dagarna med er." AnnChristine

"Ni var fantastiska i samspelet er emellan. Eran lyhördhet mot oss var och en. Era specifika kunskaper. Ni är unika." Marianne

Nästa år åker vi igen! :) 

Läs mer om våra resor och retreats.

Läs hela inlägget »
Etiketter: möjligheter

Att vara osäker ger olika associationer för olika människor men det gemensamma är att -är vi osäker påverkar det hela vårt liv, alla delar av det. För oss innebär osäker att vi i grunden av oss själva bär ett tvivel. Antingen på om vi är värda för den vi är, eller om vi är älskade och omtyckta för den vi är. Det spelas ut genom hur vi förhåller oss till de tvivlen och vilka strategier vi skapar för att känna oss värda och älskade. Strategier och förhållningssätt som tar oss längre bort från oss själva och den vi innerst inne är.

  • Vi kan ha svårt att sätta gränser, vara en sk "ja-sägare"
  • Vi lägger mycket energi på att tolka vår omgivning, vad andras förväntningar är
  • Vi kan vara väldigt veliga, har svårt att fatta beslut som handlar om en själv
  • Vi sätter andras behov som viktigare än mina egna
  • Vi känner det som vårt fel när något blir "tokigt" 
  • Vi väljer hellre bort att göra nya saker av rädsla för att misslyckas
  • Vi tror vi behöver ha kontroll för att känna mig säker

 
​Osäkerhet gör att vi tvivlar på det flöde livet är, tilliten till att vi får våra grundläggande behov tillfredsställda, att vi är närda genom alltifrån kärlek till mat och pengar. När det tvivlet finns så anpassar vi oss ännu mer för att andra ska tillfredsställa oss och vi tappar kontakten med vår inre sanning. Det skapar en stress inom oss som över tid påverkar vår kropp i form av olika fysiska symtom.
Stress i kombination med osäkerhet gör även att vi drivs till olika sätt att döva stressen och för att få någon form av belöning. Antingen utifrån av någon annan, eller genom kroppens egna hormoner som tex endorfiner.

Brukar du 

  • träna extremt mycket för känslan det ger blir ett behov?
  • äta osunt, typ godis, kakor, bakverk, skräpmat osv för att du är ledsen, stressad, för att du tycker att du är värd det, eller helt enkelt för att du får och kan?
  • prestera, göra, fixa, ordna för den härliga känslan av att kunna checka av ännu en punkt, för att känna dig duktig, kanske till och med lite bättre än andra?
  • spela, typ candy crush, dataspel, hänga på sociala medier osv så fort det blir en liten lucka i tillvaron?
  • ta några glas vin eller öl för att varva ner eller fira in helgen? 

Då är det troligt att du jagar effekten av det belöningssystem vi har i hjärnan som gör att vi för stunden känner tillfredsställelse. Den tillfredsställelsen är dock en flyktig känsla som lämnar en tom eftersmak. 

självsäker


På samma sätt som att osäker ger olika associationer ger även självsäker det. Självsäker är ett starkt ord som väcker känslor. För oss är det kraft, mod och tillit. Till oss själva och livet. Att känna oss trygg i att kunna påverka vår livssituation och välja hur vi mår.

Att känna sig självsäker handlar om att:​

  • ​Vi är trygga och starka i våra val
  • Vi litar på oss själva och vår magkänsla​
  • Vi slutar anpassa oss på bekostnad av vår egen kraft​
  • Vi står stark i våra relationer till andra människor​
  • Vi vågar säga vad vi tycker, tänker och känner​
  • Vi hedrar den vi är!

Istället för att jaga den flyktiga tillfredsställelsen som kommer av att döva/belöna oss så kan vi njuta av ett långt ihållande mmmmmm i livet. När vi är självsäkra ger vi oss utrymme att njuta av det vi Är och det vi omger oss av. Det är en självsäkerhet som vibrerar av sanning, långt borta från kaxighet, dryghet och egoism.
 

Att vara självsäker är att vara trygg som den vi är. 

 
Nu lanserar vi i Reset your life en kursserie som om just detta. Om du känner igen dig i den här texten så titta in på den här sidan och läs mer om kursen och anmälan! 

Läs hela inlägget »
Etiketter: möjligheter

Nu är vi tillbaka i vardagen efter att ha tillbringat en helg i Spanien. Närmare bestämt på exakt det ställe där vi bjuder in till en transformerande retreat i slutet av maj. 

  • Hur längtar vi?
  • Vad handlar vår längtan om egentligen?
  • Vill vi bort från det som är?
  • Vill vi till något vi inte har eller är? 

Handlar det om en strävan mot en målbild som vi tror ligger långt därframme som vi vill vill vill nå men inte har en aning om hur det ska gå till?
Det kan handla om vår hälsa, om vår arbetssituation, om relation, om pengar eller kanske tid. Oavsett vad så är det lätt att fastna i en längtan och i en jämförelse med det som inte är här just nu. Ett litet knagande missnöje över att livet inte är så som det borde vara om det är perfekt. 

Om bara jag kunde tappa några kilon till så.. Om bara jag hade några tusenlappar till så.. Om bara jag slapp värken så.. Om bara jag kunde få ett jobb, eller ett bättre jobb så.. Om bara jag träffade någon så.. Om bara jag hade mer tid så..

Känns det igen? Livet handlar om utveckling mot att blomma ut i vår fulla potential så det är inte fel att ha visioner och målbilder, snarare tvärtom - det är bra. Men om vi hela tiden fokuserar på det vi längtar efter på ett sätt som skapar missnöje då är det missnöjet vi ger näring till. Och precis som med växter så växer det vi ger näring. Med andra ord kommer vi snarare längre bort från vår målbild.
 
Under vår vistelse i den lantliga katalonska miljön i kombination med Barcelonas kultur fick vi båda uppleva vilken liten skiftning som behövs i perception, i tankar för att tacksamheten ska skölja bort allt missnöje. Att stanna upp i en stödjande miljö långt hemifrån kan vara precis det perspektiv som behövs för att få kontakt med vårt inre igen. 

Där, på Masia Dámers vinterterass med vy över berg och dalar landade vår intention och vårt mål med retreaten vi erbjuder tillfullo. Alla bitar landade och vi öppnar nu upp för att de sista platserna ska få sina deltagare. 

  • Längtar du efter den där tillfredsställelsen inom dig, att allt är rätt och du är precis där du ska vara?
  • Efter känslan av framgång som infinner sig när kropp, själ och ande är ett?
  • Efter glädjen att helt enkelt vara dig själv? 

Då är du rätt person för den här upplevelsen. Läs mer om våra events.

Läs hela inlägget »
Etiketter: möjligheter

I 7 år har jag drivit mitt företag med intentionen att bli lönsam. 7 år har gått utan att jag tagit ut en enda riktig lön. Och i 7 år har jag fortsatt med övertygelsen att det är mig det är fel på. Att bara jag släpper alla mina hinder och begränsningar, bara jag höjer min energi, bara jag är fri med framgång och motgång, bara jag är tillräckligt öppen, tydlig, aktiv osv osv osv DÅ, kommer det lossna. För i min värld har det inte funnits något alternativ. Det jag erbjuder mänskligheten är mitt kall, min passion och jag gör stor skillnad, jag vet att mitt bidrag behövs i den här världen. Det bara är så, det är Jag! Och eftersom min hjärna inte kunnat se eller tänka ut något annat alternativ att få göra mitt kall än genom en egen firma så har jag helt enkelt kämpat för den. 

Jag har blundat för alla tecken som visat motsatsen, och det har varit många genom åren! Jag har tolkat känslan av motstånd inom mig som något jag behöver möta och frige istället för en vägledning.

Vad är det som fått mig att så envist kämpa vidare?!

  •  Livet är en kamp
  • Man måste kämpa för att vinna
  • Det ska inte gå lätt
  • Det är för bra för att vara sant

Blir det inte som jag tänkt så är det mitt fel och det hänger på mig att fixa till det
Det här är olika uttryck som jag av olika anledningar och orsaker integrerat inom mig genom livet. De har kunnat ta sig uttryck i att jag stannar alldeles för länge i situationer som inte är bra för mig, som livet på alla sätt försökt få mig att kliva ur. Det kan vara i kärleksrelationer, i vänskapsrelationer, i arbete, i stort som i smått. Ett annat uttryck har varit att jag inte engagerar mig alls, som ett skydd. Jag avstår hellre än att riskera att bli kvar kämpandes. Jag vågar inte testa ens för intuitivt har jag vetat att om jag kliver på och det sen känns fel så kommer jag inte lyssna och följa den känslan eftersom jag bestämt mig för att tex göra den här kuren, utbildningen eller yoga varje dag innan jobbet. Det låter inte klokt jag vet, men det har varit ett tema för mig i livet förstår jag nu. Det jag har beslutat mig för det släpper jag inte i första taget. När jag då fattat beslut som inte kommer via min inre vägledning så kan det bli väldigt destruktivt. Om jag släpper eller kliver av har jag misslyckats och då är jag misslyckad och att erkänna det gör mig enormt sårbar. Och det krävs både medvetenhet och mod för att våga vara sårbar.

Sen ungefär 15 år tillbaka har jag så sakteliga börjat syna det här i sömmarna och ifrågasatt tankarna och med tiden även börjat leva utifrån motsatsen. Att livet ska vara lätt och flödande helt enkelt. När något känns trögt eller fel så är jag fri att kliva av eller ändra mig. Det är egentligen bara detta enda område kvar där dessa påståenden har klamrat sig kvar inom mig. 

Under den här hösten har jag kommit i kontakt med en ny dimension av mig själv som inte tolererar att jag kör över mig själv på det sättet längre. Plötsligt började jag se klart även runt mitt företag. Jag insåg att jag inte ens gillar att vara företagare, har aldrig gjort! 
 
Det är dags att lyssna nu. Det är dags för en paus.
Det är dags att släppa taget.


Jag vet att vi inte kan förlora något som är ämnat för oss. Jag vet oxå att ibland behöver vi släppa taget helt för att veta. Jag vet att jag gör skillnad för människor och jag har förmånen att få göra det både som anställd och som en del av det nya konceptet jag skapar tillsammans med Malina Bydén, Reset your life. 

Nu lämnar jag över till livet att visa mig om det är tillräckligt eller vilka nya möjligheter som finns bortom vad mitt huvud kan räkna ut.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: släppa

Redan som barn får vi lära oss att kroppens symtom är tecken på att något är fel. Har vi ont i huvudet så är det visserligen kanske en verkan av att vi haft det för stressigt, eller druckit för lite eller vad vi kan komma på för anledning. Men fel är det och åtgärdas ska det. Oftast genom ett piller, en värktablett och så fortsätter vi som tidigare. 

Gör vi illa oss så fixas det med lämplig lagning, ett plåster, några stygn eller kanske behövs operation och gips. Och så fortsätter vi som tidigare. 

Inte fick vi som barn höra att oj, har du huvudvärk då kan det vara en läkningsprocess som startat i kroppen, känn efter vad din kropp önskar just nu för att stödja den läkningen. Lite vila, ett mörkt rum kanske, vatten, tystnad... 

Eller om vi slagit oss fick vi någonsin höra -vad tänkte du på precis innan olyckan? Vad gjorde du? Fanns det kanske någon känsla innan du ramlade att du inte borde göra det du var på väg att göra? Det kan vara så att din inre kompass signalerat något viktigt som du valde att inte lyssna på så det krävdes en liten olycka för att få dig att stanna upp..

Vad skulle liknande bemötande ha bidragit till i ditt liv? 

- Ökad förmåga till reflektion och till att lyssna till vårt inre?

- Insikt i hur mycket vi själva påverkar vårt mående?

- Förståelse för den enorma kraft vi alla besitter i att läka och lära av det vi upplever i form av symtom.
 

Våra symtom är aldrig orsaken.


De är verkan av en helt annan orsak. Många gånger är det dessutom redan en löst situation och kroppen är i ett återhämtningsläge, i läkning vilket innebär att den behöver matas med stöd och kärlek, istället för dömanden och "något-är-fel-tänk". 
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: metamedicin
Bilder används under Creative Commons från katrienberckmoes