Reset_your_life-logo[1]

För er som råkat missat årets händelse hos Reset your life kan vi meddela att vi nyligen varit till Spanska Katalonien och hållit en fem dagar lång retreat. Det var andra året vi arrangerade detta tillsammans med Masia DÀmer, det gemytliga och personliga lilla hotellet och restaurangen vid foten av berget sangta Brigida.

Det har nu gått några veckor redan sedan vi kom hem, vi har hunnit landa, reflektera och än en gång uppfyllas av tacksamhet över vad vi får vara med om. 

TACK Kataloniens gröna kullar för den här gången. TACK till ni vackra själar som tillitsfullt la er själva i våra händer. TACK till kärleken och tilliten mellan Malina och mig och till att vi vågat förverkliga vår dröm.

Uppladdningen inför den här retreaten lämnade en del att önska när jag låg däckad i en influensa liknande skärselden dagarna innan. Luftrör och stämband brann och hostan avbröt var och varannan mening. Att halva innehållet i retreaten är guidningar som leds av min röst kändes utmanande på ett helt nytt sätt. Som tur är har jag ju världens bästa healer vid min sida. Tack Malina för att din healing utför mirakel när läkningsprocessen behöver speedas på. 

morgonguidning
morgonguidning

När gruppen väl kom så stod vi där ändå, redo och fokuserade på att få bidra på det sätt vi älskar och kan så bra. En grupp modiga och öppna deltagare som från första stund vågade dyka djupt, vågade möta smärta, sorg och sår, som vågade säga Ja till sig själva och till ett liv i kärlek och sanning. En grupp individer som inte bara utmanats på olika sätt av livet utan även stötte på utmaningar dessa dagar, med allt från att beställa mat utan meny, bo med okända, acceptera vädrets växlingar mellan sol, regn, vind och kyla till att behöva fatta omvälvande beslut för vardagsstrukturen osv osv

Men ÅH, vilka befriande ryggsäckar ni släppt och expanderande val ni gjort! 

Efter knappa fem dagar av intensivt inre arbete, många tårar av både sorg och glädje, av härliga förlösande skratt, god mat och porlande Cava, vinkade vi av en grupp av ny- och omstartade individer som vi bokstavligen fått följa från gråskala till glödande färg.

Se här den feedback årets deltagare lämnat:

"Jag har känt mig i trygga händer hela tiden och ni har lärt mig mer om mig själv än jag trodde va möjligt! Ni är fantastiska förebilder och jag är tacksam att ni kom in i mitt liv <3 Fantastiskt bra upplägg! Platsen, boendet, erat tänk och planering känns genomtänkt och givande. Toppen med sittning både för- och eftermiddag med gott om tid för vila och återhämtning." /Elisabeth 

"Ni är ett fantastiskt samspelt team! Lyssnar in, ger av er själva. Stämmer av och leder oss med varsamma men bestämda steg. Ni vet precis vad ni gör och ni gör det så rätt! /Anna 

"Oerhört bra. Jag kom förvirrad och har steg för steg vägletts till en klarhet. Har med mig verktyg hem för att faktiskt förändra mitt liv i enlighet med mina drömmar. Lagom dagsupplägg. Flexibelt men med tydlig tanke. Jag har fått hjälp att binda ihop en massa tåtar till en helhet." /Mia 

"Ni är fantastiska ihop och var och en för sig. Seriositet blandet med humor och genuin omtanke om var och en. Jag har fått med mig glädje och en känsla av nystart i livet." /Eva 

 

"Vi arbetar lagom mycket tid så det finns utrymme att krackelera, återhämta och reflektera. Tack Malina för alla oljor och healing. Tack Helena för läsning av kartan fast det var tufft. Tack båda två för guidning, stöttning, återkoppling och för att ni är så vidsynta och håller koll på hur vi mår. Det här skulle finnas på recept." /AnnChristine 

"Bra team med stöttning och ledning. Jag är bara positiv. Har fått med mig tankar om hur jag ska göra med mig själv och hur jag funkar. Tack tack tack." /Thomas 

Vårt arbete blir inte bättre än så. Just nu iallafall.
Nästa års Retreat bland Kataloniens gröna kullar är inbokad, hur blir den ännu bättre än så här? 

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln

Vår fantastiska partner på plats, Adrian. Guld värd.
Vår fantastiska partner på plats, Adrian. Guld värd.
Läs hela inlägget »

Sedan vi startade med Reset your life för 2 år sen och började jobba med kombinations-behandlingar och retreats så har vi fått en hel del lovord och även konstruktiv feedback. Några frågor och kommentarer från andra stuckit ut i mängden som även vi själva samlat erfarenhet om under många år av olika behandlingar, kurser och retreats. Frågor vi själva ställt. En viktig är "vad är vinsten för mig"? Eller som Mia Skäringer uttrycker det, "What´s in it for me?"

Många söker efter sin väg, sig själv, sin hälsa och sitt mående. Söker bland olika behandlingsformer, terapier och mirakelkurer. Enormt med tid, pengar och energi läggs på detta sökande efter det rätta för just mig. Det är lätt att välja kvantitet istället för kvalitet för det känns som att man kanske "får mer" för pengarna. Oftast blir det en högre kostnad i det stora perspektivet. Det är en sak vi ville med Reset your life, att erbjuda effektivitet och kvalitét och en väg att sluta leta.
Istället för att springa på en mängd olika behandlingar och sessioner som glöms bort i samma ögonblick du kliver ut ur behandlingsrummet och in i vardagen igen så ger vi dig ett annat alternativ. 

En retreat med Reset your life går på djupet, löser upp och skiftar de blockeringar, hinder och trauman du bär inom dig. Inte för att våra metoder är de bästa utan för att vi möter dig i utrymmet där du redan är hel, fri och full av hälsa och livsglädje. Och vi vågar guida djupt, vi vågar möta dig i rädsla och smärta, utan dömande men i närvaro. Vi vågar guida för den individuella processen trots att vi är en grupp. Vi vågar, och vi vet att vi har förmågan och utrymmet att möta dig när skiftet är nära. 
 

Bubblan vi skapar tillsammans i en retreat ger ingen plats för blockeringar att hänga kvar. Dina bekymmer blir som troll som spricker i solen och det är i sprickorna ljuset av ditt inre expanderar och transformationen sker, från puppa till den vackraste av fjärilar.

Många gör misstaget att jämföra en 5-dagars retreat till Spanien med en egenbokad tripp till en solstol en vecka och då känns det som väldigt mycket pengar. 
Med dessa glasögon, Ja. Men det är två skilda saker.

Om det är solen och värmen och den vackra miljön som är vinsten för dig då råder vi dig att åka på en charter istället.
Om det är hästarna och ridturerna du ser som din vinst, boka då ridturer.
Om det är fjällen du vill se, boka då en fjällguide.
 

VÄLJ VÅRA RETREATS NÄR:

  • Det är dig själv du vill vinna och förälska dig i
  • Du är less på att söka för du hittar ju ändå aldrig "fram"
  • Att släppa kampen till förmån för lugn och tillit är vinsten.
  • Vinsten är att förstå att allt du är och gör med lätthet är ditt sanna jag

Våra retreats är inte skapade att passa för alla. Du behöver inga som helst förkunskaper om vare sig tex meditation, egenterapi eller ridning för att hänga med oss. Det du behöver är en längtan efter ditt bättre jag, efter att leva livet fullt ut och modet att säga JA till just det.

Läs hela inlägget »

vem är du?! vem var du?!

Men det är väl typiskt hen, hen är ju sån slarver, -så blyg, -så negativ, -så hopplös när det kommer till relationer, eller pengar, eller hen är ju en riktig soffpotatis... eller?!

Har du någon gång känt att du blir bemött utifrån en bild som du inte längre känner igen? 
Att du blir tillskriven egenheter eller beteenden som kanske stämde när du var liten? 

Det kanske inte ens handlade om dig utan om vad din omgivning/dina föräldrar/dina lärare/grannar osv hade för värderingar och föreställningar om hur saker och ting eller du borde vara.
 

inlärd bild

När vi får höra att vi är tex slarviga tillräckligt många gånger under vår uppväxt kommer vi till slut tro på den tesen, och inte slarvig som i ett neutralt konstaterande utan slarvig laddad med en negativ känsla.
Det ironiska i det hela är att vad som är slarvigt för en person kan betyda något annat för en annan. Att vara slarvig är helt igenom en subjektiv bedömning som inte har någonting att göra med dig som person. Men att tro på att du är den egenheten kan påverka din livssituation avsevärt.

Ett scenario kan vara att eftersom du ändå är slarvig så ser du ingen mening att försöka hålla ordning, du är ju ändå hopplöst slarvig.. Så fort något blir tokigt, går sönder eller tappas bort så dömer du dig själv för din hopplösa slarvighet och tänker att det här hade aldrig hänt någon annan i din omgivning.. 
Ett annat kan vara att du ständigt lägger energi på att motbevisa att du minsann inte alls är slarvig. Du blir pedant med en känsla av att vara en bluff. För när som helst kommer någon att upptäcka att din garderob är ett kaos. 
Dessutom, att leva utifrån en föreställning vi lärt oss tro på bidrar till att livet spelar ut just det dramat. Om och om igen. 
Hur blir vi fri då?
 

lär känna dig själv

Det som givit mig allra mest i uppvaknandet till vem jag sannerligen är, är främst två olika saker. Det första är att jag har öppnat ögonen för mitt beteende och allra mest betrakta hur och när jag dömer andra. Där finns viktiga nycklar i vad jag själv har föreställningar om. När jag blir provocerad av andras beteenden, när dömande tankar går igång och då gärna tankar som  höjer mig själv, eller bekräftar mig själv, då vet jag att det är dags att djupdyka in i mig själv.

Det andra är att lära känna och få förståelse för mitt unika jag. För hur jag unikt processar energi, hur jag responderar på omvärlden, vad som är mitt sanna sätt att agera i livsflödet för att livet just ska flöda och expandera istället för att gå tungt och kännas som en kamp kantad av brist. När jag förstod att det jag tidigare dömt ut mig för, i själva verket är mitt naturliga sätt att processa livsflödet skiftade livet från tungt till glädjefyllt. Nästan som att vända på en hand faktiskt. 

Med andra ord. Det jag lärt mig att döma ut hos mig själv och som jag försökt styra upp och förändra genom nästan hela mitt vuxna liv är i själva verket nyckeln till frihet. 
Det är så många människor jag mött som fått just den upplevelsen, den enorma lättnaden, när jag guidat dem till en förståelse av deras unika jag.
 
Vi lever i en tid där det verkligen är dags att bejaka ditt sanna jag och släppa allt du lärt om vem du borde vara. Det har aldrig handlat om dig.

Vill du göra dig av med gamla föreställningar om dig själv rekommenderar vi dig att följa med på någon av våra retreats eller boka en Ryl-behandling!

Läs hela inlägget »
  • Har du vänner som är de bästa av vänner, ända tills de träffar någon, blir kär - och plötsligt är de puts väck?!
  • Känner du någon som i samma stund som deras relation tagit slut plötsligt hör av sig och undrar hur du har det?!
  • Har du erfarenhet av att känna dig stark och trygg i dig själv, tills du upptäcker att allt du trott om dig själv upphört i och med relationen du inledde för några månader sedan?!
  • Undrar du ibland varför du inte är samma person med med din partner som med dina närmaste vänner?!

Att vara sig själv i relation borde vara en självklarhet men är långt ifrån det hos många människor. Det är som att den härliga sprudlande förälskelsen nästlar sig in i vårt innersta, gör sig så viktig så att vi omedvetet tror att vi måste anpassa oss för att inte förlora personen som väckt det härliga i oss. 
 

VI PERSONIFIERAR KÄNSLAN

Vi gör den person som väckt känslan av kärlek inom oss till det viktigaste i livet. Till någon som måste behållas till vilket pris som helst. 
Vi kan gå från att ha varit den starka trygga personen som bejakat och hedrat sig själv till att en nedbrytande, oftast omedveten, anpassning börjar ta vid. 
Vi kan gå från att leva i kontakt med den inre vägledningen till att fokus ändras till att istället leva i kontakt med en inkännande förnimmelse av den andra personen. 
Vi kan gå från att ha tagit ansvar för den egna livssituationen till att ansvaret för partners känslor och upplevelser börjar ta över. 
Det ironiska i det hela är att i samma stund som anpassningen tar vid så överger vi alla egenskaper och personliga uttryck som från början var de som vår partner drogs till och attraherades av. 
En annan sida av myntet är såklart de destruktiva relationer där ena parten manipuleras till att förändra sig och anpassa sig för att den andre vill ha kontroll. Men det får bli en annan text.
 

kärlek är

Vi behöver förstå att ingen annan är orsaken till hur vi känner oss. Oavsett om det handlar om kärlek, rädsla eller allt däremellan. Känslan är vår egen. Den kan aktiveras eller triggas med hjälp av något utanför men det är ingen som stoppar in känslorna in i oss. De är redan där.
När vi tillskriver en person som orsak till den kärlek vi känner gör vi oss till offer. För på samma sätt som den personen "ger oss känslan av kärlek" kan ju samma person isåfall "ta ifrån oss samma känsla av kärlek". Då är det inte konstigt att vi anpassar oss för att hålla i och hålla kvar.
Men det är en omöjlighet. Kärlek ÄR. Den bor inom oss alla, mer eller mindre beslöjad, mer eller mindre instängd. 
När du längtar efter kärlek, en partner, oavsett om det är någon du aldrig mött eller redan träffat så är det inte personen i fråga du längtar efter. Det är hur du känner digtillsammans med personen.
Personen i fråga hjälper dig att få kontakt med kärleken som redan finns inom dig. Det fantastiska är att du kan öppna dig för den känslan ändå. 
 

Vad blir skillnaden i din relation, eller blivande relation, om du visste bortom alla tvivel, att kärleken lever kvar inom dig?

 
En relation handlar inte om att det ska vara friktionsfritt. Den handlar heller inte om att någon måste ha rätt och den andra fel. Vi kan uttrycka och gå vår egen väg och samtidigt visa förståelse och ge utrymme för att vår partner kan bli arg, ledsen, frustrerad, eller vad som, men det betyder inte att mitt val är fel eller att jag måste göra annorlunda eller kompromissa.
 

bevara dig själv

För att stå kvar i sig själv i relation behöver vi vara uppmärksam på vårt beteende när vi går in i en ny relation.
Om du är en som älskar att träffa dina vänner, att träna, att dansa eller spela golf eller sjunga i kör och du märker att du börjar tacka nej och boka av dessa tillfällen för att du hellre vill vara med din partner, eller för att slippa riskera sura miner tex, då ska varningsklockorna ringa! Om din sång varit viktig innan den här relationen är sannolikheten ganska stor att den är viktig även fortsättningsvis. 
Lägg märke till hur och om du ändrar dina rutiner i vardagen. Hur du äter, din sömn, hur du klär dig osv 

Allt du vanligtvis gör för att vara i kontakt med dig själv och din inre vägledning behöver du hålla kvar vid. Det behöver vara det viktigaste, inte om det passar partnern eller ej. 
Om var och en tar fullt ansvar och ger utrymme för hur vi vill ha det, det som känns sant, och samtidigt tar fullt ansvar för de egna känslorna som kan uppstå, då blir det aldrig fel. Det kanske inte alltid blir friktionsfritt för det, men det blir inte fel.
Du behöver oxå vara uppmärksam på vad du tar med dig in i en relation. Idéer och förväntningar på hur en relation borde se ut tex. Var kommer de ifrån? Är det vad vi sett hos våra föräldrar, läst i romantiska böcker eller sett i filmer? Är det vad som är sant för dig? 

Många gånger tror vi att vi kommer bli förändrad och behöva helt andra saker när vi går in i relation. Ofta ligger det dessutom omedvetet så det här är saker vi behöver prata om, reflektera runt. 
Använd en nära vän, diskutera och ifrågasätt varandras föreställnignar och förväntningar.
Använd samma vän att bolla med när du kliver in i en relation. Någon som vågar påpeka om du ändrar dig.

Våra olika event och retreats är möjligheter att öppna upp för kärleken till dig själv och få igenom en förändring i hur du relaterar i dina relationer. Vi svarar gärna på frågor om du har några. Enklast via mail.

Läs hela inlägget »

Dessa frågor som hänger i luften. De pockar på, retas, provocerar och visar sig från olika perspektiv. Jag dras med. Jag låter mig provoceras. Jag tycker, jag dömer, jag använder alla medel jag kan för att slippa se. För i samma stund som jag ser frågan som hänger där så känner jag svaret inom mig. Ser en helhet & en lösning. Subtilt men ack så pockande. Oftast är det svar som jag intellektuellt inte förstår. Svar som ligger utanför ramarna, som många skulle uppfatta som en galenpannas resonemang. Så därför är det motstånd, det är en slags brottningsmatch innan jag öppnar mig med den nyfikenhet som krävs för att kunna närma mig ett svar som mitt sinne inte kan ta in.

Den fråga jag plockar ner ur det kollektiva just nu är kanske inte så mycket en fråga egentligen, det är många frågor som visar sig genom olika uttryck. Svaret jag ska försöka förmedla är enhetligt och handlar om RÄDSLA.
 

Det är en överhängande rädsla som finns kollektivt som är förknippat med fara. Den provocerar, utmanar och har gjort mig galet frustrerad och rädd många gånger genom livet. Det är en rädsla som sitter i generna och som förts över kollektivt och från generationer sen urminnes tider. Ett matande av en påstådd överhängande fara som bygger rädsla djupt inom oss från det vi föds tills vi dör. Den matas av samhället, av media, av kamrater, föräldrar, skola osv osv.

En rädsla som handlar om att det finns ett rätt och ett fel, ett bra och ett dåligt, ont eller gott, där det är avgörande hur och vad vi väljer för att det inte ska bli FEL och DÅLIGT och framförallt FARLIGT.

Det kan handla om alltifrån maktmissbruk & #metoo till klimatförändringar, sjukdomar och onyttig mat. Rädsla för att världen är ond och korrupt och vi måste kämpa, kämpa mot allt det onda för att inte drabbas själva. 

Det är en rädsla som drar i gång automatiskt. När vi hör andra prata om farliga saker, vad man bör akta sig för, när vi hör på nyheter om allt från mord till galna presidenter, när vi hör andra protestera mot alltifrån köttätande till vaccin till mikrovågsugnar. När det talas om faran med stillasittande, faran med att äta ditt eller datt. Det farliga i mobilers strålning och faran i vad allt våld inom film och dataspel gör med oss.

Livet är farligt, vi lever med ett överhängande hot om att bli utsatta, skadade, sårade, sjuka eller vi kan till och med dö! 

Ju mer jag rabblar upp desto tyngre blir jag, nästan så det blir svårt att andas. Det är alltså inte sant. Det finns inget lätt och expanderande i något av det jag tagit som exempel ovan. Tyngden som känns i hela mitt väsen visar att det inte är sant.

Men hur kan det inte vara sant? Det händer ju faktiskt, hela tiden?! Mitt sinne protesterar och kommer med bevis och motargument.
 

va?!

Ni som känner till attraktionslagen vet att vi kan tänka oss till en bättre verklighet. Att det vi lägger fokus och uppmärksamhet på växer oavsett om det är något "bra" eller "dåligt". Det vi sänder ut är vad vi får tillbaka. 

Ni som känner till En kurs i mirakler vet att vi alla är ett med den gudomliga intelligensen, det finns ingen separation, det finns inget du eller jag. Det finns ingen död. Allt som sker i det yttre är en projektion ur det inre och visar vad som behöver förlåtas. Ni vet oxå att ingenting är verkligt, allt är en illusion och det vi möter i livet som upplevs svårt och smärtsamt är möjligheter att förlåta och vakna upp ur illusionen.

Ni som känner till Dr Masaru Emotos forskning på vatten vet att om vi förmedlar kärlek och glädje till en vattenmolekyl via ord eller genom själva känslan så bildas gudomliga mönster av molekylerna, på samma sätt som när vi förmedlar hat, rädsla och kränkningar till samma molekyler så raseras det gudomliga mönstret. 
 

1+1+1=?

När vi lägger ihop denna kunskap öppnar sig en "livets portal" för min inre syn. En portal till en ny upplevelse av livets illusion. Där vi lever medvetet och i kontakt med den gudomliga intelligensen, där vi möter allt i närvaro. Utan att dras med i gamla rädslor eftersom vi vet att rädslor skapar bara mer rädslor. Där vi njuter av det som Är, här och Nu, utan att vara rädd att förlora det som inte kan förloras, vårt sanna väsen som inte kan förloras.

Ett liv där vi inte dömer något som rätt eller fel, bra eller dåligt utan lyssnar inåt till vad som är min sanning. Där jag förstår att min sanning aldrig kommer från sinnet utan alltid kommer från den gudomliga intelligensen via hjärtat. Så när någon påstår att jag måste vaccinera min tonårsdotter mot livmoderhalscancer så lyssnar jag inåt om det känns lätt eller tungt på det påståendet. Känns det tungt tackar jag nej utan dömande tankar och känner tillit och tacksamhet till den fysiska kroppen som vägleder oss till hälsa och balans. Utan att gå in i rädslan för fara. Känns det lätt så tackar jag vaccinets uppfinnare och tänker att det stödjer den fysiska kroppen. Utan att gå in i rädslan för fara. 
Om någon hävdar att jag blir sjuk av mikrad mat så lyssnar jag inåt om det känns sant och om inte så väljer jag att tänka med tacksamhet på den här uppfinningen som gör att min mat kan värmas snabbt och effektivt. Utan att gå in i rädslan för fara. Känns det sant så väljer jag annat sätt att värma min mat utan att tänka dömande om mikron för det. Utan att gå in i rädslan för fara.
Om någon hävdar att vi måste minska på flygresandet för det förstör vår miljö så lyssnar jag inåt på min vägledning, känns det inte sant väljer jag att resa med en djup känsla av tacksamhet att vi hittat ett sätt att förflytta oss smidigt över vår vackra värld så vi kan få njuta av mångfald och kontraster. Utan att gå in i rädslan för fara. Känns det sant så väljer jag att njuta av de upplevelser den miljö jag befinner mig i här hemma bjuder in till. Utan att gå in i rädslan för fara.

När jag inte längre dömer något som rätt eller fel, tryggt eller farligt, så slutar jag göda rädslan i världen. Med det sagt menar jag inte att vi inte ska ta hand om oss eller utsätta oss för risker. Lyssna på din inre vägledning. Den vet vägen.
 

vem är jag som är fri...

..fri med att allt, precis allt är som det ska. Varken bra eller dåligt. Det är hur vi tänker och bemöter livet som avgör konsekvensen. Det spelar ju ingen roll hur vi har det, det är ju hur vi tar det som spelar roll.

Det finns så mycket kvantfysisk forskning som visar att allt består av samma beståndsdelar, vilket mestadels är tomrum. Allt. Är. Intet. Det är först när vi lägger en förväntan på något som något visar sig.
 

Vad skapas ur den kollektiva rädslan för livets farligheter?

  • Tänk om det är den kollektiva rädslan för en "jordens undergång"  en "domedag" som gör att jorden håller på att värmas upp och förstöras?! 
  • Tänk om det är rädslan för att dö som gör att vi blir sjuka, som gör att många kroppar även blir sjuka av vaccin och mediciner?! Att det även är den rädslan som gör att vi tror att mikrovågor ska vara farliga och som gör att man har sett den påverkan i våra kroppar?! Liksom med annat "farligt" vi stoppar i oss?!
  • Tänk om det är vår kollektiva rädsla för och kamp mot cancer som gör att fler och fler drabbas av just cancer?!
  • Tänk om det är vår kollektiva rädsla för ondska och korruption som gjorde att Trump blev president?!
  • Tänk om det till syvene och sist handlar om en rädsla för att dö?! Att allt vi drivs av handlar om en rädsla för att separeras från det vi uppfattar som livet?
Lite ironiskt med tanke på vad En kurs i mirakler menar, att illusionen av vår värld uppkom genom separationen från den gudomliga intelligensen, som egentligen aldrig skett. 
 

I have a dream

om en värld utan rädsla...

Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla från hjärtat, lever som om vi alltid är trygga och omhändertagna. Om vi fokuserar på att följa vad vi känner som framgång, tillfredsställelse, lugn och glädje i livet oavsett hur det kan te sig utifrån. 
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla möter all smärta och alla svårigheter livet presenterar med en nyfikenhet och tro att det finns en skatt i varje svår erfarenhet. En nyckel till gudomlig frihet.
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla slutar ta livet runt omkring oss, allt utanför vår kärna/hjärta/gudomliga intelligens, så jäkla allvarligt. 
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla utgår från att det bara finns rätta val. Det finns inga fel. 
Jag undrar hur vår värld skulle se ut om vi alla väljer att se att bakom beteenden finns antingen en människa som längtar efter kärlek, eller som ger kärlek.

Om vi lever ur kärlek och ser på allt med kärlek, ser igenom fasader, beteenden och förseelser med en djup förankring i kärlek och tacksamhet, en visshet att allt är precis som det ska och jag väljer min upplevelse... då förändrar vi världen.

Världen behöver inte mer kamp & rädsla. Världen behöver kärlek. Lev illusionen som en Kär-Lek. 
 

Som jag tror Ronja Rövardotter skulle ha sagt;
Ge mig lite "farligheter" att leka och ha kul med, utmana mig i och lära mig av. 

Hur skulle ditt liv se ut om du lever den som en lek du själv skapar?


Tack för att du läser med ett öppet hjärta. Låt orden gå in, låt sinnet vara oförstående för en stund. Ibland behöver vi inte konkretisera det vi hör eller läser eller upplever, ibland behöver vi bara andas.
Helena

Läs hela inlägget »

2017 har övergått i 2018 med en sprakande vacker förgrund av kall gnistrande vinter. Vilken fantastisk start på ett nytt år, säger jag som älskar vinter när det är riktig vinter. 
Hur vi avslutar och lämnar ett år bakom oss är olika för varje människa tror jag. Malina tex går igenom och sammanfattar med hjälp av konstens alla regler. Ett sätt att se skeenden, både de sk positiva och sådant som varit mer utmanande, ur ett större perspektiv. Ett sätt att dra lärdom och få en förståelse för var man befinner sig och vad man vill ta med sig in i det nya året. 

Jag å min sida följer ingen metod för det. Det jag inspirerats att göra tack vare Malinas rutiner är att under den sista veckan av året zooma ut och låta några ord trilla in inom mig som sammanfattar året som helhet. 

Orden som kom för 2017 var nystart och avslut. I den ordningen faktiskt. 
 

nystart

Den stora nystarten jag vill dela handlar om min passion, mitt jobb. Startskottet kom med Spanien och den allra första retreat vi höll just där. Det blev frukten av det frö som såddes inom mig under en retreat jag själv deltog i under 2015. Den resan blev oxå symboliskt viktig för mitt och Malinas samarbete. Trots tidigare behandlingar i Reset your life och de fantastiska resultat vi uppnått var det på den här retreaten vi på riktigt upplevde vårt samarbete som "meant to be". Det vi tillsammans upplevde i Spanien ledde till några dagsretreater i vår jämtländska fjällvärld och plötsligt var riktningen för Reset your life glasklar. 
Vi gör det vi själva älskar och öppnar upp för fler att följa med och uppleva den bubbla av transformerande energi vi ÄR tillsammans! Snacka om win-win! 
Det vi från början trodde skulle vara ett individuellt behandlingskoncept har spirat fram till ett gruppkoncept som tillåter både oss och våra deltagare att växa på mirakulösa sätt. 
 

avslut

Precis som fröet till att själv leda retreats väcktes för länge sedan så vaknade ett litet och då även ovälkommet frö som handlade om avslut redan i fjol inför att år 2016 skulle sammanfattas. Att avsluta min firma. För mig var det då lika med att sluta göra det jag älskar mest av allt. Guida människor till självkännedom och självkärlek. Det kan jag ju inte sluta med! Så tjattrade egot inom mig och fröet grävdes långt ner för att tysta och lugna egot.

Men under hösten började även det fröet spira fram till ett moget beslut att det nu var dags, expansionen inom mig var svar nog den här gången. Nu hade bitarna fallit på plats och det var dags. Efter 8 år sa jag tack och hej till det som startade som "Ditt sanna jag". En mycket utmanande lärare på min väg. Men var sak har sin tid.
När vi släpper taget om något som inte längre gynnar vår utveckling eller vårt Nu, öppnas utrymme för nya möjligheter att ta plats. Ditt sanna jag lades på komposten och Reset your life blev Handelsbolag. Samtidigt får jag klart med en tjänsteökning från 75 till 100% i demensteamet. Även det en form av nystart som jag tidigare inte trott varit min väg.

Det mest spännande när vi lever livet i nuet och lyhört lyssnar till vår inre kompass så vet vi aldrig var vägen bär hän. Det enda vi med säkerhet vet är att det alltid är vår sanna väg, att det alltid blir precis som det ska. 

Allt gott, Helena

Läs hela inlägget »

Jag trodde inte jag kunde skala av mig fler lager av fasader eller masker efter så många år av självreflektion och transformation. Men så blottas nästa lager av gammal sliten fasadfärg som hängt med länge, länge. Något som inte längre gynnar mig där jag nu befinner mig i livet. När det händer så känns det ofta brutalt och hänsynslöst. 

Nu har det hänt igen. Vad exakt som hände är som alltid oväsentligt. Det som är väsentligt för mig i den situationen är upplevelsen att tappa kontrollen. En kontroll jag inte längre hade behov av trodde jag. Men som vanligt räcker det inte att saker har blivit bättre i mitt liv. Det ska skifta helt, till 100% ska jag bli fri. Det är min intention och det är vad livet ger mig också.

När upplevelsen väl är ett faktum börjar den aktiva process för att skifta det som kommit upp på ytan. 
 

processen

Det gäller att fånga upp den aktuella vibrationen. Ibland går det lätt och i direkt anslutning till upplevelsen och ibland behöver jag vara i ett slags betraktande en tid innan det blir tydligt vad det handlar om. 
I just det här mötet av tappa-kontrollen-upplevelsen blev det tydligt att jag känner en hopplöshet när jag inte klarar att ha kontroll över mig själv ens. Jag känner mig även värdelös och oduglig. Kontrollen har för mig varit ett sätt att uppvisa ett helt skal och känslan var att utan det skalet så skulle den lilla skrumpna illaluktande gamla delen av mig bli synlig. Den del som jag dömt ut redan som mycket ung. 

Just det här var en paradoxal upplevelse för jag känner och vet mitt värde idag. Jag reagerar väldigt starkt när tex inte andra ser och bekräftar det. Det jag nu såg var att jag tyckt så illa om den del av mig som upplevt och trott på värdelöshet att jag valt att fokusera helt och fullt på polariteten värdefull istället. Men livet funkar ju inte så. Om jag inte kan känna mig fri i värdelöshet kan jag aldrig vara fullt ut fri i värdefull heller. 

Med andra ord så blev mitt fokus att hitta friheten i dels hopplöshet och dels värdelös. Den yttre händelsen är med andra ord oviktig. Dess syfte var att dra upp de delar av mig som är ofria, sovande, oläkta. Det blir en del känslor som kommer upp för att mötas när man gör en sådan här process. Numera kan jag hålla närvaro och space för det på egen hand men jag rekommenderar att ta hjälp i början för att kunna släppa det analyserande sinnet, hålla utrymme för det inre mötet och låta processen ha sin gång. Om det finns mycket dolt inom mig eller om något försvar går in så det tar stopp, då tar jag alltid hjälp. 

Tillslut är processen klar och alla nivåer av mig är redo att öppna upp för energin som kommer igenom när jag kan känna full frihet i hopplöshet och i värdelös.

Mmmmmm... lugnet och tryggheten so infinner sig när skiftet sker är så expanderande. Andra gånger i andra skiften så har det varit frihet, eller kärlek som kommit igenom. Nu är det en trygghet som är helt oberoende av andra människor. Det som började med en tappad kontroll, landade i den här varma tryggheten. Är det inte fantastiskt så säg.

Skulle inte du med älska den känslan?! 


När vi vågar möta det livet ger, utan förskönanden, utan dömanden, utan projiceranden, utan flykt eller försvar, bara helt klarsynt och naket, i nyfikenhet för att se gåvan, då expanderar livet på ett sätt som vi behöver uppleva för att förstå. Livet är en evolution, oavsett om vi bejakar den eller strävar emot. Ibland är det att stilla sig som gör skillnaden, ibland är det en energihandling som är det stöd som behövs. 
Jag väljer att samarbeta och stödja evolutionen och medvetet ta del av belöningen!

Vad väljer du?

Läs hela inlägget »

Har du någonsin varit i en relation där du försökt ändra den andra parten? Försökt få honom eller henne att tycka mer som du, att vilja samma saker som du vill.. eller att ändra klädstil eller umgänge? 
När det känns extremt viktigt att uppnå dessa önskningar för att annars kan vi inte känna oss fullt ut nöjda eller lyckliga. 
Jag vet, vis av erfarenhet att det är att lägga all energi på fel saker. Klyschan, vi kan inte förändra andra, bara oss själva stämmer så väl. Men varför går det inte? 
Kanske om jag påminner tillräckligt mycket, om jag förklarar om och om igen varför det är så viktigt för mig, eller om jag också struntar i att bidra så når nog budskapet ändå fram...

Det gör det inte.

När vi lägger förhoppningar och förväntningar på den andre parten så tappar vi kontakten med oss själva. Dessutom så får vi inte heller som vi vill. Vi slösar energi på något vi inte kan påverka och till råga på allt så är läget status quo med den skillnaden att vi dessutom är än mer missnöjda och frustrerade över situationen.
Vi skapar problem av sådant som från början inte är något problem.
 

Gör det själv

Har du önskningar om hur du vill ha det i ditt liv, börja själv skapa förutsättningarna för att få det så. Oavsett om du får med dig partnern eller ej. Hur kan du skapa utrymme för att det du önskar ska bli verklighet? Som INTE handlar om att gnata på din livskamrat? Prova dig fram. Önskar du ett renare hem, skapa en struktur som fungerar för dig med städschema eller kolla upp städfirmor eller dra ner på kraven. Klaga inte på att din partner inte skapar den nivå du vill ha. 

Gillar du att umgås med människor men din partner trivs bättre i lugn och ro kanske det är bättre att du hittar på saker med vänner istället för att dra med dig sambon som egentligen ville göra något annat. 

Vill du göra mer saker tillsammans, kom med förslag och bjud in till det du har lust med. Sluta räkna på vems tur det är och att det minsann är hens tur nu att ta initiativ. Ingen får lust att ta initiativ när någon tjatar. 

Våra förväntningar på hur vi tycker att det borde vara i en relation sätter krokben för att relationen ska nå sin fulla potential. Stirra dig inte blind på hur du tycker att det ska vara utan agera istället för att få den upplevelse du mår bra av utan att spilla energi.
 


Människor tycker inte lika om allt. Vi vill inte samma saker. Men det vi brukar kunna enas runt är att vi alla vill må gott och trivas. Varför inte fokusera på det som får just dig att trivas utifrån det liv du lever?! 


 

Sluta gnälla och börja leva helt enkelt. 
Win-Win för alla, inte minst för dig själv!

Läs hela inlägget »
Etiketter: fokus

Trivs du i din kropp? Hur reagerar du vid fysisk värk och smärta? Vad tänker du om din kropp hindrar dig från att vara så aktiv som du är van/vill? Vad känner du när du inte längre kommer i den vanliga storleken på kläderna?

I dagens samhälle är vi väldigt medvetna om hur mycket vi bör röra oss i vardagen för att bibehålla vår hälsa. Vi har under många år matats med vikten av träning i kombination med kostråd med olika trender för varje år för att vi ska må bra. 

På senare år har vi dessutom blivit än mer medvetna om att vi behöver ta hand om vår mentala hälsa. Utbrändhetens framfart har bidragit till att vi söker mer hjälp för att bromsa tempot och hitta lugnet. Och ironiskt nog ska det helst gå fort så vi snabbt kan återgå till det gamla livet igen. 

Alla dessa goda råd och trender och experter som erbjuder den "enda rätta" vägen för en perfekt kropp och ett mindful leverne skapar en himla massa stress det med är jag rädd.

Vad ska vi tro på egentligen? Vad fungerar, och vad fungerar inte? Och vad fungerar egentligen över tid? Sökandet efter hälsa och välmående genom andras expertis och erfarenheter leder sällan till ett ökat välbefinnande.
 

Finns det en sann metod som passar för alla?


Jag är av uppfattningen att det inte finns någon generallösning. Det finns inte ett sätt att äta eller motionera som funkar på alla kroppar. 

Jag har provat massor av träningsalternativ och dieter genom livet. När jag inte förmått hålla i träningen så har jag skyllt det på min lathet. När jag brutit kosthållningen jag varit övertygad om var den rätta så har jag kritiserat mig själv och min dåliga självdisciplin. Om jag fått ont eller skadat mig har jag sprungit hos naprapater och läkare för att få någon bot på "felet".

Jag har mediterat på alla de sätt man kan tänka sig utan att bli lugn vilket jag tolkat som ett bevis på att det är något fel på mig.

Puh. Bara att skriva ner hur jag hantera mig och min kropp blir jag alldeles matt, energin rinner bokstavligen ur mig. Allt detta sökande efter något som innerst inne redan finns. 
 

vakna - rent fysiskt

Tänk om livet är så enkelt att det bara handlar om att vakna upp till ett liv i våra kroppar? 

Vi är eviga andar, sprungen ur det gudomliga alltet. Det är sanningen om oss alla, oavsett om vi tror på det eller ej kommer vi vandra vidare efter att våra kroppar dött. Så tänk om allt sökande många av oss ägnar sig åt inte handlar om att väcka upp andligheten utan det handlar om att vakna upp som de andeväsen vi är - I VÅR FYSISKA KROPP?!

Anden är väl inte intresserad av att väcka sig själv heller, den är ju den vi är, anden är ju här för att uppleva livet som en fysisk varelse. Varför skulle den annars välja det här jordelivet?! 

Tänk om vägen till balans och hälsa är genom att lyssna till kroppen?
Tänk om det är när vi lyssnar till kroppen som vi får kontakt med andeenergin? 
Tänk om det är kroppen vi behöver ställa in frekvensen på för att vakna upp?
 

Om vår kropp är förutsättningen för att njuta av livet, 
varför lyssnar vi då inte på dess vägledning?



Hur då??? 
Genom att sätta hjärnan, vårt logiska sinne, i baksätet! Sluta följa alla tankar som stormar på likt bilar på autobahn. Hjärnan ska användas som en verktygslåda.

Och det vet vi ju alla, verktyg ska inte ha chefspositioner!  

balans

Jag har idag balans på alla plan. Jag samarbetar helt enkelt med min kropp. Utan att ha några regler alls vad gäller mat, träning och meditation. Det enda jag använder mig av är nyfiken reflektion i kombination med en djup övertygelse om att ett beteende eller ett fysiskt eller mentalt symtom alltid har en bakomliggande orsak. Det som spelas ut är bara symtomet! 
Om jag får ont lyssnar jag. Vad hindrar symtomet mig i? Kan jag se det hindret även i min vardag? Vad behöver kroppen för att känna lättnad i smärtan? Vila? Behandling? Tar jag behandling är det alltid för att stödja läkning, inte för att någon expert ska bota mig. Orsaken finns inte i symtomet.

Jag motionerar med det jag tycker är kul för nu. Jag äter helt vanlig mat men ibland vill jag utesluta kolhydrater eller göra en kur. Jag har lärt mig att låta kroppen välja när kuren är slut, inte huvudet. Mediterar gör jag på olika sätt beroende på hur aktiva mina tankar är. Ibland genom att sysselsätta händerna med något kreativt, ibland genom att spela favoritmusik högt i lurarna. Mer sällan i tystnad.

Mitt recept för balans är helt enkelt att följa det som känns lätt och rätt. Framförallt är det att möta och lösa de bakomliggande orsakerna till problemen och symtomen. Ligger det för djupt eller dolt för mig så tar jag hjälp. 

Det intressanta är att där jag har hittat ett flöde i att allt förändras när det kommer till vad jag gillar att göra, äta eller vara i, där kan det se helt annorlunda ut för andra. Malina till exempel, hon har sitt flöde i att ha regelbunden träning, äta enligt ett visst mönster och meditera varje dag. Inget är rätt eller fel, det viktiga är att det ska kännas rätt för just dig!
 

Hur vet du när något är rätt och sant för dig?
 

Det är det vi brinner för att bidra till med Reset your life. Att släppa all påverkan vi lever under och istället leva fri, i full kontakt med vår inre sanning.

Läs hela inlägget »

Den senaste tiden har jag iakttagit hos mina medmänniskor och klienter ett tema som handlar om vårt behov att hålla kvar och hålla fast. Det kan handla om materiella saker, platser, upplevelser och människor. 

Tanken på att släppa taget väcker allt ifrån rädsla och förtvivlan till skuld. Får man släppa taget? 

Jag är uppvuxen på en gård ute på landet. En gård som funnits i flera generationer, där man från början levde på vad gården hade att ge och där en stor skog hör till. Ett vackert ställe att växa upp på. Tryggt och idylliskt. Men det kräver sin ägare att sköta och hålla en sådan gård i bra skick. Det är mer en livsstil än ett boende. Det är inte längre en självklarhet att äldsta barnet (sonen.. ;) ) ska ta över så som samhället ser ut i dag. Hur gör man då när föräldrarna inte längre kan bo kvar? 


I många fall ute på landsbygden får hemgården finnas kvar i familjens ägor. Kanske som fritidshus på sin höjd. Många är de gårdar som står och förfaller för att vi håller fast och kvar det som tillhört oss under hundratals år. De ägor vi tror oss inte kunna släppa taget om för tänk vad skulle våra förfäder säga om det?!
Vem gagnar det fasthållandet?

För att inte tala om alla prylar vi klamrar oss fast vid pga deras affektionsvärde. Saker som kanske gått i arv, som vi knappast behöver men som pga dess historia vi tror oss hedra och bevara genom att hålla kvar prylen. Som om vi skulle dra vanära över förfäderna om vi lät den gamla moraklockan vandra vidare till någon som verkligen vill ha den? Som om vi blir bättre människor om vi lever i ett hem tapetserat av gamla tavlor som andra valt?
 

Vad väcker det för känslor, tankar och dömanden i dig vid tanken på att släppa taget om gamla nedärvda platser och ting? Vad tror du dig förlora? 


De anhöriga jag möter hamnar förr eller senare i en situation där det är dags att möta döden. Trots att vi alla den vägen vandrar, det är ju det enda vi med säkerhet vet, att vi ska dö en dag, så väcker döden många känslor och stort motstånd. 

När vi inte är fria med död utan skräms av den eller vägrar acceptera att vår närståendes liv närmar sig sitt slut för att saknaden känns för svår att möta är det som att vi ger av vår egen energi till den döende så han eller hon inte klarar att släppa taget. Jag har sett det hos många och otaliga är de historier om vakande där döende "passar på att dö" när den närstående tillfälligt lämnat sängkanten för att äta eller sova. I dessa fall är ofta den närstående helt dränerad på energi och helt slutkörd utan att egentligen ha bränt någon energi själv. Men genom sitt motstånd och sitt behov att hålla kvar dräneras man.

Jag har även varit med om motsatsen, fridfulla övergångar där de anhöriga sagt det som behövs sägas och sen givit den döende "tillåtelse" att släppa taget. Det behövs inte ens sägas med ord utan det räcker att man är fri med att det är dags, att det inte finns något behov att hålla kvar.

var sak har sin tid

Livet är föränderligt, allt är i rörelse vilket innebär att hålla i och hålla kvar något eller någon är att gå emot livet självt.
Att släppa taget om en partner, en nära vän eller familjemedlem kan kännas smärtsamt och väcka sorg. Det betyder inte att det är fel för det. Det kan vara helt rätt och det som behöver göras för att livet ska kunna gå vidare i sanning. Känns det för svårt så kan det vara klokt att ta hjälp för att möta känslorna som rivs upp. Det är en mycket friare väg att gå än att hålla kvar något som det egentligen är dags att släppa.
Att släppa taget om familjeklenoder och andra materiella ting kan frigöra nya, bättre matchande ting att komma till oss. Det betyder inte att vi inte minns det affektionsvärde vi ålagt dem med glädje och kärlek, eller att våra gemensamma upplevelser med personen i fråga kommer gå upp i rök. Tvärtom så blir de minnena och upplevelserna mer värdefulla!
Den dagen mitt föräldrahem ska gå vidare är jag ganska säker på att känslor kommer väckas, men jag är lika säker på att jag inte vill bära bördan av ett arv som jag varken har någon längtan efter, eller kunskap om att förvalta som det förtjänar. Att däremot se det övertas av någon som vill ha det och kommer älska det skulle göra mig djupt tacksam. Jag skulle inte vilja att det förfaller pga min oförmåga att släppa taget. Trots att det funnits i vår släkt i generationer. 
 
Får man släppa taget om sådant som betyder och har betytt mycket för oss?
För många är det att vanhelga eller kanske svika. För mig är det att sätta ett värde på det liv som jag lever - här och nu.
 

Läs hela inlägget »
Etiketter: evolution