Reset_your_life-logo[1]

Jag som så många många andra har sett SVT-dokumentären om Josefin Nilsson och återigen drabbats av hur skevt och ängsligt vårt samhälle fortfarande är. Hur vi hukar oss för män(niskor) med makt och hur få det är som vågar välja en annan väg när det innebär en konfrontation eller konflikt av något slag. 

 

konflikter triggar
 

Vad händer egentligen inom oss när vi ställs inför att ta en konflikt, en konfrontation eller sätta en gräns? Det är få områden inom det sociala spelet som är så laddat och som väcker sån kreativitet när det kommer till strategier för att undvika eller uthärda. 
När man tittar in på den unika energikartan vi är designad i kan man hitta en sårbarhet i det här temat. En sårbarhet som gör att man amplifierar andras känslor. Det gör att när man närmar sig en konfrontation så aktiveras ett enormt obehag i kroppen som man instinktivt vill undvika till varje pris. 

Är man omedveten om detta så är det troligt att man skaffat sig strategier redan som liten för att undkomma obehaget. En del blir lustigkurren som avleder konflikten med att vara tokig och rolig. Några andra vänder kappan efter vinden, lägger sig platt eller tar ställning på den sida det verkar tryggast. Eller kanske du istället har varit den demokratiske medlaren som sprungit med budskap mellan parterna för att förhindra konflikt, eller som intagit en förstående position trots att du egentligen inte alls hållit med vederbörande. Men det är ju lugnast så. 

Sen finns varianter som offervarianten som med ynkliga tårar avleder, eller attackförsvarar med förklaringar och ursäkter. 
Säkert finns ännu fler tricks att undvika obehaget en konflikt väcker.
 

Det ironiska är att vi använder dessa strategier helt i onödan för när vi har den här sårbarheten i vår energikarta så agerar vi utifrån vad som pågår i andra. Obehaget är inte det egna. Det är information om vad som pågår hos människorna omkring oss men gör att vi utan att förstå varför, följer flocken. Det är något vi kan lära oss att särskilja och hantera om vi har den kännedomen.

 

behovet att tillhöra
 

En annan aspekt av varför vi så ofta skyr konflikter och konfrontationer är vårt starka behov av att få tillhöra ett sammanhang. Vi är flockbetingade. Det är tryggt att tycka lika. Tryggt att vara sams. Även om det kräver offer. Det är så stammen har överlevt. Det här är också något vi naturligt bär med oss i våra gener, nedärvt ända från grottiden, det finns i vår biologi. Ensam är inte stark. Ensam riskerar man att dö. 

Den tid vi nu befinner oss i handlar så mycket mer om den individuella människan än om stammen. Vi står i en utvecklingsfas där själva människan behöver växa och utvecklas som väsen och för att göra det behöver vi lyssna inåt mer än vad vi lyssnar på andra. Det verkar bli en konflikt med allt det vi har med oss i våra fysiska system som är knutet till stammens överlevnad. 

Att våga stå upp för den egna vägen, det tyckande som är sant för mig och som kanske inte verkar sant för min omgivning, det drar upp rädslor som har sina rötter djupt inne i våra väsen. 

Men, det är när vi vågar följa den sanningen som vi kopplas upp till den gudomliga intelligensen vi alla är del av men som vi tappat kontakten med. Det är då vi skapar vågor av förändring.
 

Att våga vara större än den konflikt du står inför, att våga stå kvar förankrad i dig själv i vad du vill och tycker trots att det både innebär risker samtidigt som det drar upp rädsla och obehag, försvar eller inlärda strategier... 

Det är då du får kontakt med en trygghet som inte går att finna någonstans utanför dig själv. Ingen annan människa eller något sammanhang kan erbjuda en liknande trygghet. 

Det är tryggheten som kommer ur djup inre sann kontakt, med källan av den du ÄR.

 

RÄDSLANS GREPP
 

Känner du igen dig i någon av de olika strategierna för att undvika konflikt? Och har du, liksom jag, och så många av alla kvinnor (människor) som blivit utsatta för maktmissbruk av något slag, levt ett liv med en underliggande oro för att bli avvisad? bortvald? inte få vara med? bli utanför?

Vad har du kompromissat med i dig själv för att säkerställa att få vara med i olika sociala sammanhang? Vad gjorde du som barn för att få vara med i kompisgänget? Vilka val gjorde du som tonåring för att inte riskera att bli utanför gemenskapen? Vad har du stängt inne eller stått ut med som vuxen för att känna tillhörighet på jobbet, för att få jobbuppdrag eller bli godkänd som förälder, partner?  

Det är dags att sluta nu. Det är dags att våga stå kvar i vad som är sant för dig oavsett vad andra tycker. Det är dags att sätta gränser för vad som är ok.

I kölvattnet av #metoo är det viktigare än någonsin att vi lär oss ta de konfrontationer och konflikter som behövs, som är sanna att ta, för att bryta de destruktiva maktmönster som präglat vår mänsklighet under alltför lång tid. "...men nu får det vara nog."  som skådisen Alexander Karim sa så klart nu i samband med SVT-dokumentären om Josefin Nilsson.

Kram Helena

Läs hela inlägget »

Så många människor därute i världsligheten. Så många människor som mår dåligt. Så många som bränner ut sig. Som får kroniska mystiska sjukdomar som bryter ner dem. Som strävar och kämpar. 

Hur ska vi kunna hjälpa dem alla? 

De flesta jag arbetar med i sessioner konstaterar att den inre resan de gör med att möta gamla trauman, stora som små, är superspännande. Till och med roligt spännande att förstå samband och de bio-logiska processerna bakom symtom och beteenden. Dessutom mår de bättre till på köpet!

Varför tar då inte fler tag i sina liv kan man ju undra?
 

rädslans makt

Det jag har mött genom åren och även fått utmanat mig själv i, det är rädslan för vad som kan "hända" om vi riktar fokus inåt och börjar öppna ögonen för vad vi egentligen vill.
 
Tänk om jag vill skilja mig/separera/göra slut?
Tänk om jag vill bryta med mina föräldrar?
Tänk om jag vill hoppa av skolan?
Tänk om jag vill byta jobb?
Tänk om jag inte vill bo här? 
osv osv

Få människor tänker, tänk om jag blir lycklig?! Eller frisk? Eller framgångsrik? 

Det är som att OM vi vågar tänka dessa tankar så slår rädslan en knockout direkt, för tänk om jag vågar hoppas och tro, och sen MISSLYCKAS??!! Då är det bättre livet får fortsätta med jämna plågor och strävan. Då vet vi vad vi har att förhålla oss till iallafall. 
 

vägen till frihet

Det ironiska är att din utveckling är ett arbete du inte kan misslyckas med. Det finns nämligen inget rätt eller fel. Men det finns heller inget facit på hur just ditt liv kommer se ut om du vågar dig på att öppna luckan till ditt inre. Men om ni bara kunde se och höra befrielsen och lättnaden hos de modiga människor jag fått förmånen att jobba med! 

När man väl förstått processen i att möta sina demoner, oavsett om det är stress, ångest, sorg, destruktiva beteenden eller rastlöshet får man tillgång till så mycket mer av sig själv. Dessutom sparar man enormt med tid av smärta mot att ständigt jobba emot det vi känner och upplever. Det är en lååång smärtprocess det.

Att våga vända sig inåt gör livet blir mer tillfredsställande. Mer givande. Det blir mer begripligt och mindre dramatiskt. Glädjen spirar samtidigt som tryggheten växer. För du litar mer och mer på dig själv, därför litar du också mer på livet.

Det är oxå ganska få som faktiskt behöver göra alla dessa stora förändringar som vi från början är rädda för. Livet och dina närstående är enastående och ofta väldigt följsamma för dina förändringar.
 



Livet är så fantastiskt och spännande!!
Kramar Helena




 
Ett extra tack till fantastiska herregud&co vars bilder berikar så mycket!!

Läs hela inlägget »

Hur mycket påverkas du av att du jämför dig med andra egentligen? Är det något du reflekterat över? Många tror att de inte alls jämför sig utan tycker att andra får göra och vara som de vill, det är inget man bryr sig i, men i själva verket jämför man sig så att man kanske till och med identifierar sig i och med andra. 

Det här kan ta sig uttryck på lite olika sätt och i olika situationer. Till exempel när du känner svartsjuka och avundsjuka, eller känner osäkerhet i nya sammanhang, med nya människor. Om du lägger mycket tid och energi på dina klädval, frisyr och smink, har svårt att lämna hemmet osminkad och i myskläder. När du känner att det är väldigt viktigt att hänga med i modet, vad som är aktuellt i din närhet. Om det första du tittar på hos människor är det yttre pyntet. 

Ett annat fenomen är när vi känner oss själva som en sorts person när vi lever ensam, men så fort vi går in i en relation som passerat förälskelsepsykosen, så känner vi inte igen oss själva längre. Vi blir osäker, vill ha kontroll, bekräftelse, slutar göra egna saker, vill inte att partnern gör aktiviteter utan dig.. osv

Om nedsättande tankar om andra dyker upp med påföljande känsla av lättnad, skönt, jag är i alla fall inte större än x, eller jag ser iallafall inte lika gammal ut som y, eller jag låter åtminstone inte lika korkad som z.. osv.

Du kanske undviker att uttala dig i grupper där du inte känner de andra så väl av rädsla för att säga fel saker, eller du kanske till och med struntar i att delta i event för du kan säkert inte lika mycket som man borde för att ha någon behållning av det.. osv

Om du vaknar efter en blöt utekväll så får du oerhörd ångest över hur mycket du pratat, vad du sagt eller gjort.. osv osv osv

Känner du igen dig i något av ovanstående så är du definitivt någon som jämför sig med andra. Och som förlorar på det. Inte för att du är sämre. För att du tappar kontakten med dig själv.
 

självkänsla

Man skulle kunna benämna de här exemplen som tecken på låg självkänsla vilket det oxå är. Ju lägre självkänsla desto större benägenhet att jämföra sig på ett destruktivt sätt. Om man är trygg i sig själv och har en god självkänsla sker jämförelser mer i syfte att bli inspirerad och lustfylld.

Om det inte fanns andra att jämföra sig med, vad händer med din självkänsla då? Skulle den vara något problem då? Förmodligen inte. 

Det här har varit en av mina största sårbarheter och den finaste gåvan jag givit mig själv. Att förstå vem Jag i min unika personlighet Är. Ju mer jag lärt känna mig själv genom de olika verktyg jag nu jobbar utifrån, desto lugnare har mitt inre blivit. Det är som att det kaotiska bruset tystnat och en tillbakalutad vila i mig själv är närvarande. När jag jobbar tillsammans med dig är en av pusselbitarna att återskapa kontakten med dig själv på en sån djup och trygg nivå att du inte längre behöver bli påverkad av vad andra gör och säger. Du är Du, och det är mjukt, lugnt och naturligt. 

Vill du ha min hjälp att befria dig från det inre kaoset kan du enkelt maila mig här.

Vänligen, Helena

Läs hela inlägget »

I den tid vi nu lever i där vi genom alla sociala mediekanaler matas med retuscherade bilder av alltifrån kroppar till vardagsliv är det lätt att känna sig annorlunda. Fel. Som att det liv du lever inte är gott nog. Vi tittar in hos kändisars och icke-kändisars fönster på instagram och jämför våra liv. Vi tror att det vi får se är sanningen om andra. Logiskt förstår du att såklart läggs det bara ut bilder när det är något man vill visa, inte av sådant man inte är lika stolt över, men ändå. Verkar inte andras liv ändå vara mer, bättre, lyckligare ändå?!
 

kan du ibland betrakta andra och undra varför du inte är lika eller agerar likadant?

På skolans raster, på partyminglet, företagseventet eller i fikarummet möter vi och relaterar till andra människor. Både de människor vi känner och de som är helt obekanta. Vi är mer eller mindre bekväma med dessa olika situationer. I situationer där vi är bekväma så trivs vi, vi myser och njuter av upplevelsen och känner oss uppfyllda efteråt, kanske i flera timmar och dagar kan vi leva på känslan. Men i de situationer där vi inte känner oss bekväma då lägger vi kanske märke till hur andra gör och är. De verkar ju trivas och hantera situationen bra, vad är det för fel på mig då? Varför kan inte jag bara skärpa mig och vara som andra, så där "normal"!?

I de här exemplen så är det troligt att du helt enkelt inte lyssnar in till vad du trivs med utan du blir påverkad av vad andra gör och tror att du behöver göra eller vara lika för att inte vara fel. Men det finns andra mer dolda upplevelser som påverkar djupt.
 

kan du ibland undra vad du gör för fel när andra beter sig märkligt mot dig?

Om din förälder kom hem med en ny partner, och du började känna dig obehaglig till mods vid umgänge, obetydlig, ointressant och kanske till och med i vägen när den nya var med. All energi du la på att försöka förstå personen, anpassa dig, reflektera och analysera varför andra inte verkar se samma som du ser eller varför hen uppträder så trevligt mot andra men inte mot dig. Eller varför din förälder hellre väljer den nya partnern än dig. Vad är det för "fel" på dig då? 

Eller har du mött en sån där fantastisk person som får dig att känna dig speciell, som är påhittig, rolig, där du känner att ni har något särskilt och unikt. Du vill vara med personen jämt för äntligen har du hittat någon som förstår dig och som du förstår. Men så, när relationen djupnat och du börjat slappna av i trygghet så börjar hen ifrågasätta dig, kommentera, kritisera eller ställa till en scener och få utbrott. Men eftersom ni har det där speciella bandet så förstår du och slätar över för hen menade nog inte vad hen sa eller gjorde.. Du ska bara vara lite mer finkänslig nästa gång, vara lite mer uppmärksam på vad du säger eller gör så inga missförstånd kan uppstå. Kanske var du ändå lite krävande ändå. 

Så fortsätter relationen att bli än mer lynnig och du kan inte förstå vad det är för fel på dig som inte kan hjälpa den andre utan bara ställer till det. Vad är det för "fel" på dig då?
 

psykiska variationer & diagnoser

Många människor vi möter och relaterar med kan ha någon form av psykisk funktionsvariation som innebär att ni inte tolkar världen på samma sätt. Det kan handla om alltifrån ADHD till psykopat, och det är långt ifrån alla som har någon diagnos eller ens någonsin kommer att få en. Det kan dels bero på att det är ett brett symtomspectra men även för att de har lärt sig hur man fungerar i samhället, utifrån "normalspectrat". Om du tänker dig en döv person som behöver utveckla sina andra sinnen för att kompensera avsaknaden av hörsel.

Jag föredrar egentligen att se människor som människor och har haft svårt att se när någon jag umgåtts med avvikit från det sk "normala". Det är ju fint kan man tycka men det har många gånger åsamkat mig onödig smärta.

När du tex umgås med en narcissistisk person som manipulerar dig för eget syfte eller med någon med borderline som saknar förmåga att tygla sina impulser och styrs av sina affekter, då blir du påverkad. Eller med någon som är väldigt fyrkantig och onyanserad, utan förmåga att känna in eller förstå andra, samma där. Om du inte förstår orsaken till deras beteende så är det lätt att döma och förminska sig själv när det blir tokigt. Du blir "fel" utan att vara fel.
 

när omgivningen definierar vem du är

Om man är som jag var, en person som tvivlade på mig själv, hade låg självkänsla och identifierade mig i andras feedback är risken stor att man skapar självdestruktiva mönster och dömer sig själv hårt när man relaterar med personer med psykiska funktionsvariationer.

  • Lägger du mycket tid vid att analysera och försöka förstå varför den du relaterar med får dig att känna dig fel?
  • Lägger du märke till att du scannar av andra i din omgivning så du på så sätt kan anpassa ditt beteende så du blir rätt? 
  • Känner du ibland att du behöver skydda dig för att inte bli invaderad eller överkörd av personer i din omgivning?

Det kan vara tecken på att du har att göra med personer med någon form av psykisk funktionsvariation. Ni tolkar helt enkelt inte omvärlden och beteenden på samma sätt. Inget är rätt eller fel men väldigt olika och vi begår våld på oss själva om vi försöker anpassa oss i dessa situationer och till dessa människor.

Hur mycket smärta och energi skulle du ha sparat om du förstått att den andre tolkar omvärlden på ett annorlunda sätt och att det inte alls har med din person att göra. Du är inte fel. 

Jag vet att jag skulle ha sluppit många tårar och mycket frustration om jag förstått. Samtidigt har mina erfarenheter varit ovärderliga i både mitt jobb och i min resa mot att leva i min fulla potential. Jag skulle aldrig vilja vara utan dem. 

Kramar
Helena

Läs hela inlägget »

Att följa den inre vägledningen, vår intuition är inte alltid helt enkelt. Dels kanske vi har svårt att veta hur den känns den där intuitionen och dessutom kanske den först sagt Ja och sen har den fräckheten att ändra sig! Dessutom är många människor prestationsinriktade och målstyrda, vi kan bokstavligen gå över vatten för att nå vårt mål. Jag är en av dessa människor. Har jag bestämt mig för något så kör jag! 


Det här beteendet eller egenskapen har jag fått sota för många gånger och jag får vara tacksam för att det bara resulterat i stukade fötter och knäckt näsa som värst. Andra störtar rätt in i väggen eller blir riktigt sjuka som en konsekvens av att inte lyssna till sin intuition. 

Jag kan nämligen avslöja något. Intuitionen är en färskvara. Det räcker inte att lyssna en gång. Det ger ju bara svar för det Nu som är NU!
 

Har du någongång gjort något där det är så kämpigt och utmanande så du frågar dig om och om igen vad som är lärdomen i detta? Vad är meningen med all denna kamp? Vad har jag gjort för ont för att det ska kännas så här motigt när jag bara gör det jag tyckte skulle bli kul, som jag har längtat efter?! Eller har du genomlidit någon aktivitet som du egentligen inte tyckte var så kul som du trott men nu har du ju betalat så det är ju bara att slutföra! Eller för att inte göra vännerna besvikna? Eller stannat på en föreläsning som du inte ens gillat för att du inte ville såra föreläsaren? Har du påbörjat en diet som efter några dagar får dig att kväljas bara av tanken på nästa mål men ändå fortsatt de dagar som någon expert påstår är det rätta? 
 

Varför gör vi så mot oss själva?!
 

Svaret är rätt enkelt faktiskt. Vi låter huvudet styra istället för att lyssna inåt. Vårt sinne är så fokuserad på målet, att nå fjällstationen, att göra klart, genomföra det vi betalat för osv. 

När jag ser tillbaka på mina erfarenheter så kan jag nästan på sekunden säga när jag skulle ha avbrutit -i det ögonblick när det slutade vara roligt. 

Mäh! Allt kan väl inte vara roligt tänker du kanske. Jo säger jag. Inte skratta-så-tårarna-rinner-roligt alltid, men det ska kännas lätt och glädjefyllt. När vi investerar av vår energi, vår tid och våra pengar, då ska det vara upplevelser som tillför något positivt, som ger glädje.

När vår kropp skriker nej, när oro dyker upp, när ointresse är där då är vi inte på rätt plats. Visst, vi kanske "förlorar" pengar, men vi vinner ett välmående och oftast även tid. Och det kan vara så att något vi från början känt ett ja till ändras på vägen, eller som det ofta är för mig, att det är klart tidigare än vad kursen eller experten påstår. 

Det allra bästa med att leva så närvarande i nuet och lyssnande till den inre vägledningen, det är att det alltid blir en win-win-situation! Även om det är andra involverade så blir det som är sant för dig, sant även för din omgivning. Om jag lyssnat och sagt till när det slutade kännas kul under en fjällvandring för några veckor sedan, hade jag besparat både mig och mitt sällskap mycket möda och smärta som vi nu istället fick utstå under den för långa kampen mot de väderförhållandena som rådde. När vi sedan pratade om upplevelsen visade det sig att alla gått med samma känsla men ingen sa något av hänsyn till varandra. 

Tack än en gång livet för att du lär mig när jag inte lyssnar. 

Allt gott,
Helena

Läs hela inlägget »

Om vi inte kan älska eller ge oss själva kärlek, hur ska vi då kunna ta emot den från någon annan? Den här frågan eller uttrycket är lätt att slänga sig med, men vad betyder det egentligen?!

Många människor söker kärleken utanför sig själv, längtar efter att någon annan ska ge en det som fattas. Man kanske lever tillsammans med någon som inte ger vad vi tycker vi behöver. Ofta för att vi inte uttrycker vårt behov utan förutsätter att den andre ska förstå. Kanske tar man hjälp av någon för att bättre kommunicera, så man lär sig uttrycka men även så man kan uttrycka sina behov och önskningar på annorlunda sätt. Om jag säger det annorlunda så kanske partnern förstår och ger det jag vill ha?

Jag vet inte, det gör säkert skillnad till viss del, men min känsla är att det inte fungerar fullt ut. Jag tror vi kan vända och vrida på sättet att uttrycka på in i minsta detalj utan att det egentligen blir någon större förändring. 



En av anledningarna till det är att vi uttrycker behov som inte är sanna. Vi tror att det är vad vi behöver men det är egentligen bara ett slags plåster. Många av våra upplevda behov bottnar egentligen i något mer odefinierbart som ligger djupt i vårt undermedvetna som ett sår, som vi tror ska bli helat av en partners kärlek.

dina kärleksbehov?

Jag behöver få uppskattning genom blommor, middagar och presenter.
Jag behöver närhet och ömhetsbetygelser. Pussar och kramar är viktigt.
Jag behöver ha sex regelbundet. Det får inte gå för lång tid.
Jag behöver få höra att jag är fin, attraktiv. Även om jag inte frågar först.
Jag behöver service, att hen gör saker för mig, små eller stora tjänster.
Jag behöver kunna lita på och känna tryggheten av att vara två, jag trivs inte ensam.
Jag behöver ...... 
 
Man skulle kunna sammanfatta allt detta med att vi har ett behov av att få bekräftelse av vår partner för att känna oss värdefulla och älskade. Får vi inte den bekräftelsen blir vi osäkra och missnöjda vilket tar sig uttryck på olika sätt beroende på vem vi är.

Skulle dina behov förändras om du hade tillgång till känslan av värde och kärlek inom dig, hela tiden?

Om det inte fanns någon annan, hur skulle du kunna ge till dina behov? Hur kan du ge dig själv bekräftelse på ditt värde och på att du är älskad?

Om du tittar tillbaka på livet kan du hitta tillfällen när du verkligen känner att ditt hjärta öppnas och kärlek är där. Utforska dessa tillfällen och känn skillnaden mot den bekräftelse du av vana söker. Vad specifikt är det som öppnar ditt hjärta? Är du villig att säga JA till det? 
Det här är en nyckel till hur du kan fylla din kärlekstank, en nyckel du behöver ta emot och bejaka. Det kan kännas läskigt, du blir sårbar och du kan behöva ändra ditt sätt att uttrycka din kärlek till andra oxå för att bli mer autentisk och sann.
 
Vi ÄR kärlek. Det är inget vi får eller ger bort. Se det snarare som ett flöde där vårt hjärta haft som en dammfunktion som stoppat respektive släppt på flödet. Kanske ofta stängt både inflöde och utflöde så hjärtat hamnat i ett hålrum som vi desperat försökt fylla med något utifrån. Istället för att se att vi bara behöver öppna portarna inifrån, då är flödet av kärlek där... 

Har du varit med om en svår uppväxt, kanske inte fått dina behov tillgodosedda som liten så finns sår som bidragit till att hjärtat slutit sig och tomrummet har varit omöjligt att fylla. Beteenden som ätstörningar, beroenden, eller destruktiva mönster kan vara symtom på just dessa sår. Då är det viktigt att ta hjälp av någon som tryggt kan guida dig igenom dessa sår och vägleda dig till att våga öppna dig för dina sanna behov och kärleken igen. 

Med kärlek
Helena

Läs hela inlägget »
  • Har du svårt att få relationer att hålla?
  • Ser ditt liv olika ut om du är i relation jmf om du är singel?
  • Agerar du annorlunda tillsammans med kompisgänget och familjen jmf med hur du agerar med din partner?
  • Har du svårt att få dina behov tillgodosedda i relation?

För att belysa fenomenet relationer och vad vi har att vinna på att lyssna på och älska sig själv, har jag lånat delar av en text jag skrev för några år sedan.
Att bejaka och hedra dig själv innebär att du älskar och accepterar allt som har med dig själv att göra. Oavsett om du lever ensam eller i relation. 

Att bejaka dig själv innebär att tillåta dig att känna det som väcker din längtan. När vi möter något i livet som väcker oss, vårt intresse, vår glädje och passion, som får alla våra celler i kroppen att dansa och sjunga, då behöver vi välkomna detta. Oavsett vad det är som kickat igång dessa känslor, uppmärksamma det och säg Ja. Omfamna den upplevelsen just så som den känns och se vad som händer. Var nyfiken för hur livet kommer att vägleda dig i linje med ditt Ja. 
 

Jag mötte för några år sen en passion och glädje som gjorde min kropp så levande som den aldrig förr känts och med det här förhållningssättet till livet så fanns inget annat alternativ än att säga JA till den upplevelsen. Notera att det jag sa ja till var känsloupplevelsen. Inte till en handling eller till att agera utifrån känslan. Jag hade ingen aning om vad mitt Ja skulle leda till, kände mig livrädd och tankarna snurrade i panik och kaos över att inte förstå vad sjutton jag höll på med. Trots detta kaos av tankar och känslor så välkomnade och omfamnade jag den del av mig som längtat efter att få känna mig så in i själen levande. En djup inre längtan som förmedlade att det inte längre går att kompromissa med mig själv, jag ville känna precis allt det där som pulserade i min kropp. 

Det Ja som jag från djupet av mitt hjärta sa till mig själv den dagen, det Ja:et hedrade mig på ett sätt som jag aldrig tidigare hedrat mig. Insikten av att det är bara jag som kan bejaka det jag längtar efter, att ingen annan kan ge det till mig, att det inte går att nå det på annat sätt, bidrog till ett skifte med den mest magiska upplevelse av flödande villkorslös kärlek som följd.
 

utan självkärlek

Om vi gör oss själva mindre viktig, om vi ignorerar vår inre röst och vägledning så förnekar vi oss kärlek. Att så många tappar sig själva i relation beror till stor del på att vi gör den andre viktigare än oss själva, men även på att vi gör själva relationen viktigare än oss själva. 

Det är väldigt svårt att bejaka och hedra dig själv och din sanning om du är rädd att förlora din partner eller din relation. Och skrämmande många av oss människor är rädd att förlora vår relation. 

Vi kan inte förlora något som är sant!
 

Tänker du mer på din partner än på dig själv när du är i relation? Att du i varje beslut går igenom din partners ev reaktion och tyckande..

Märker du att du har svårare att lyssna in och följa din spontana lust när du är i relation? Som att följa med kompisarna ut eller på en weekendtripp eller bara ta en fika..

Tar du mycket hänsyn, är smidig och anpassar dig och kanske till och med dämpar dig för att vara till lags i din relation?

Söker du bekräftelse och "bevis" på att du är värd och duger för din partner? Som att övertolka men även (desperat) behöva ord, gester, kyssar och smek? 
 
Det här är olika tecken på att du tappar dig själv. Att du förnekar dig själv kontakt med ditt hjärta. För du kan inte anpassa dig till andra och kompromissa med vad du vill och samtidigt bejaka kärleken till dig själv. Fråga dig själv i allt du gör, om du skulle ha agerat lika, tänkt lika, känt lika om du varit singel, bara i syftet att bli uppmärksam på skillnaden. 

Med det här sagt menar jag inte att livet kan bli annorlunda när vi går in i relation, att vi prioriterar annorlunda och kanske tom får andra intressen. Men det får aldrig vara på bekostnad av dig själv, din sanning  och din energi, bara för att du är rädd att mista din partner!
 

släppa taget

Jag släppte alla behov av att ha och hålla kvar relationen till min man den där gången, mötte all rädsla, panik som nästan kändes som att säga ja till min egen död. Det som hände var att jag på andra sidan rädslan landade i en djup visshet om att oavsett om vi väljer att fortsätta vår relation eller inte så blir det valet rätt och så småningom också fantastiskt. I den vissheten och valfriheten blev det tydligt för mig att jag väljer honom. Det har nu gått tre år och jag fortsätter att välja honom, om och om igen. Ett val som sker bortom rädsla och behov. Fritt.

Att släppa taget är läskigt. Det drar upp den djupaste rädslan för att bli ensam och övergiven. Men bara för att dessa känslor dras upp betyder det inte att det är vad som kommer hända. 
 

Du kan inte förlora något som är sant.

 
Se över ditt liv och dina relationer. Har du någon relation som du upplever tar mer än den ger? Börja med någon längre ut i periferin och lek med tanken, vad är du rädd att förlora om du skulle släppa taget om den relationen? Vad dras upp? Vad händer om du omfamnar känslan?

Jag har släppt taget om många relationer, både på energiplan och i handling och en del har fallit bort men de flesta har varit kvar eller kommit tillbaka och relationen har tagit ett nytt kliv och blivit djupare och mer sann. 
 

Du kan inte förlora något som är sant. 
 

jag hjälper dig

Min specialitet är att se den stora bilden av livet och ge logiska svar om processen som skapat din livssituation. för att sen guida transformationen.Oavsett om det handlar om relation, arbete eller hälsa. 

 
Med kärlek,
Helena

Läs hela inlägget »

Jag betraktar världen.Tycker inte så himla mycket utan vill mer förstå. Till exempel allt detta med Me too och allt våld som kvinnor utsätts för. Starka kvinnor som vågar säga ifrån och stå upp för kvinnans eller egentligen människans rätt till frihet och att bestämma över sina egna kroppar. Hur dessa kvinnor blir attackerade av män som gör allt vad de kan för att verbalt (och även fysiskt) sätta dem på plats. Jag har oxå iakttagit och mött många kvinnor som sedan  tonåren kämpat med viktproblem, levt ut och använt ett destruktivt sexbeteende och som misshandlar sina kroppar. Det väcker frågor i mig, funderingar och tankar. Sen började hela Sverige brinna. Typ. Och som vanligt vill jag förstå processerna bakom allt. Jag befäster inga sanningar men jag delar mina funderingar. Ni kanske är fler därute som oxå tänker och försöker förstå mer än att smutskasta och döma...
 

gamla mönster

I familjer kan vi lätt umgås med barnen på lika villkor när de är små men när de går in i puberteten händer något. Flickan börjar få bröst, rundade höfter och mens, pojken börjar få skägg, nattliga sädesavgångar och ändrar röstläge. Där händer det något med många vuxna och föräldrar. Kanske backar pappa och/eller mamma undan något? Kanske slutar han och hon gosa och vara nära sina barn på samma sätt? Av rädsla för att misstolkas? För att inte kränka? För att vi inte tror att vi behövs på samma sätt längre?

Det är sublima förändringar hos en del, mer markanta hos andra. Nu får du sluta med det där, du är stor nu kanske man säger när tonårsdottern kryper upp hos pappa i soffan. 

Här tror jag sår kan uppstå. Det barnet hör och upplever är avvisande. Barnet som inte ser helheten. Som bara märker att något är annorlunda. Pappa är inte lika som han varit mot mig, vill inte vara nära. Mamma har slutat vara som hon alltid varit mot mig, vill inte vara nära. Varför? Är jag inte älskad längre? 

Känslor som sviken, övergiven och bortvald, eller kanske oälskad och värdelös trycks undan och blir som ärr. Ärr som påverkar hela vårt liv. Som på en omedveten nivå kopplas ihop med att bli kvinna/man. 

Som kvinna har vi oxå med oss i de kollektiva och även biologiska energiminnena att livet, jag, är otrygg utan en skyddande far/man. En otrygghet som kanske aktiveras när pappan av respekt backar..

Känner vi otrygghet skapar vi strategier för att känna oss trygga, om så för en stund. Kropparna kanske bygger på ett yttre skydd, lägger på vikt, hittar olika fasader för de ev hot en otrygg tillvaro innebär. En strategi för att överleva och känna trygghet kanske även kan vara att kvinnan anpassar sig och fokuserar på att behaga för att vara trygg och inte stöta bort mannen.
 

Som man kanske man projicerar "sveket" av modern på andra kvinnor. Det är bäst att ta makten så jag undviker att bli sviken. Kanske är det här olika maktstrategier har sin grund eller iallafall till en del återskapas?
I det kollektiva och biologiska energiminnet finns sanningen att utan kvinnan ingen lagad mat, ingen närhet, ingen kärlek eller vård. Utan kvinnans kärleksfulla omsorger så dog man. Strategier för att överleva som kan ha bidragit till att män gör vad de kan för att hålla fast och ha kontroll över kvinnan.


Hur möts vi utifrån dessa polariteter? Hur kan vi släppa det hot som många, främst män, upplever i svallvågorna av me too? Hur kan vi börja hedra varandra och våra feminina och maskulina sidor som de olika gåvor de är? 

Hur hedrar du din man? Hur hedrar du din kvinna? Gör du ens det eller är du fullt upptagen med att leta fel och försöka förändra partnern till något du tror är bättre?
Det här ämnet är stort, omfattande och har inte bara en tydlig orsak, det finns hur många aspekter som helst..

Så började det brinna.
 

transformation

Elden är den perfekta symbolen för transformation, förändring. Vi stoppar in ett vedträ i brasan och det fattar eld, brinner, blir till kol och aska. Askan som är som en injektion av näring till jorden. Av vedträet finns inget kvar att skönja.

Det brinner i världen i år. Det är tid för förändring. Det gamla bränns för att nytt ska kunna spira. 
 

Gamla föreställningar. Gamla relationer. Gamla trauman. Gamla maktobalanser och könsskillnader. Låt dem brinna. Brinna i en gudomlig eld där allt omvandlas till ny energi, till kärlek och ljus. 

Är det inte befriande att tänka att allt har en mening? Att den utveckling vi står mitt uppe i beror på att det är tid. NU. Att katastrofer och rasister och kvinnohatare och manshatare, terrordåd, läkemedelsindustri och miljöförstöring har sina logiska orsaker och på så sätt är i sin ordning, en naturlig konsekvens när evolutionen möter rädsla. Nu har de flammat upp i precis rätt tid för att förändring ska ske, en gång för alla.  

Katastrofer som tex bränder och terrordåd är otäcka, väcker djup rädsla hos oss, osäkerhet, otrygghet och sorg. Men vad jag vet har inte en enda katastrof har slutat på annat sätt än i en stark gemenskap, i enad kraft för den enda sanna och möjliga vägen. I kärlek.
 

Det är i det mörkaste mörkret vi ser och kan följa ljuset.
 

Med kärlek,
Helena

 

Läs hela inlägget »

Vet du hur du känner kärlek?

För mig har den frågan varit omöjlig att svara på. Jag har aldrig vetat, bara känt en tomhet där jag förstått att andra känt massor. 

Det finns frågor att kontemplera över när det handlar om kärlek och hur vi känner oss älskade, tex är det av fina gester, tjänster, service som du känner dig älskad? Eller är det av blommor och choklad, presenter och överraskningar? Är det av fysisk beröring, passion, sex och kramar som budskapet tas emot av dig? Eller är det av ord, komplimanger, beröm och poesi?
 

Jag har alltid lockats av det romantiska som målas upp i filmer och böcker men i verkligheten har jag inte känt något särskilt av de handlingarna. Jag kan se att jag som barn och tonåring sökt utanför mig själv, i killar och relationer, men efter förälskelsen falnat har det bara varit tomt.

Jag kan väl tycka att det är kul att få en blomkvast nån gång, eller få en fin komplimang, få presenter eller bli utbjuden på middag. Det är ju mysigt. Men det händer inte så mycket inom mig. 

Jag älskar ju beröring, tar gärna massage och kramas mycket och ofta, både min man och mina barn är mer än vana vid att ha mig gosandes på kinder eller i halsgropar. Men ändå, det är inte i de handlingarna jag känner hjärtat expandera. Jag skulle inte vilja vara utan något av allt detta men... ska det inte kännas mer än så?

Min kärlek har alltid varit självklar, men den har varit mest mental. Jag vet att jag älskar mina barn, liksom min man, mina vänner, mina systrar och föräldrar. Men kanalen, flödet mellan den mentala vissheten och hjärtat har inte varit öppen. Jag vet att jag vet det för i korta ögonblick har en upplevelse av något annat, stort, varmt, vidöppet och magiskt skymtat förbi i hjärtat, en hint om att det finns mer... och som jag längtat och sökt efter sen jag var liten.

När tiden är rätt, är mogen, då kan insikten landa. Ett a-ha som kommer i samband med en kärlekshandling som går rätt in i hjärtat, som krackelerar det stängda. Som visar hur det känns när det blir rätt. Och när vi bejakar den energin börjar det röra på sig. Det som tidigare varit stängt är öppet. Det är hisnande, lite läskigt, som ett bottenlöst hål som kan börja fyllas. Betryggande är att det fylls på både inifrån och utifrån, både från botten och toppen. Sökandet är över och mottagande är närvarande. 
 

Sann kärlek är bortom ego, bortom vilja, bortom värderingar, dömande och jantelag. Det är feedback på vem vi Är och hur vi bidrar i människors liv. 


På vilket sätt älskar du att få den feedbacken serverad?
 

Att hitta nyckeln till sitt hjärta må låta som en klyscha men det är så så så viktigt. Hur ska någon annan kunna visa dig kärlek om du själv inte vet Hur du känner dig älskad?

Om din sanna feedback är att partnern kommer med tex blommor och choklad, då spelar det ju ingen roll hur mycket partnern kramas, gör tjänster och pysslar om för det är inte det kärleksuttrycket som når fram. Mentalt kan vi förstå att hen visar oss kärlek, men vi Känner det inte i hjärtat.

Min insikt var att jag älskar när jag får ord. När jag får uttryck som visar att människan framför mig uppskattar just mig. När jag möter människor jag guidat som uttrycker värdet av vad den guidningen haft på dennes liv. När vänner uttrycker att de längtar efter mig, eller påtalar hur just jag bidrar i deras liv, att få höra ord som bjuder in och välkomnar mig in i gemenskap och samvaro eller när min man uttrycker att jag är en del i hans framgång och välmående tack vare den jag är och hur jag bidrar genom att just vara sann i mig själv och med honom.

När jag får ord som dessa svämmar mitt hjärta över av kärlek. Och när våra hjärtan svämmar över av kärlek så sprider den sig. Win-Win. 

Döm om min förvåning när den här insikten om ord landade. Det var långt bort från tonåringen i mig som drömde om romantisk kärlek med en riddare på en vit hingst... 
 

Hur älskar Du att ta emot kärlek?
 

Varma kramar
Helena

Läs hela inlägget »

Många utgår från att livet är något vi förtjänar och om vi är goda medmänniskor och tänker positivt så borde livet behandla oss väl. Den allmänna uppfattningen är att det orättvist och hemskt när någon drabbas av sjukdom, olycka eller motgång, allra helst om det är just en god människa.

Vi människor är så vansinnigt rädda för att förlora något, för förstörelse, för att livet ska gå sönder. Men när grunden murknat, rötterna dött eller fundamentet är ostabilt då SKA det rasa, falla, krascha. Det är naturens logiska ordning.
Varför ska vi fortsätta bättra på, förstärka, laga och balansera upp något som inte längre står stabilt? Som kanske aldrig stått stadigt, ens från början?
 

Att drabbas av olycka, sjukdom eller annat trauma kan göra att en människa faller, djupt. Meningen med livet kan ruskas om i grundbottnarna och många hamnar i negativa spiraler av depression, bitterhet och uppgivenhet. Man känner sig straffad av yttre faktorer man själv inte kan påverka. 

Är det sant? Är det verkligen sant att om mitt liv faller så förlorar jag mitt värde? Min kärlek till mig själv? Mitt varande? Finns det någon som genomgått ett fall, kommit ut på andra sidan för att sen velat ha den resan ogjord? Jag tror inte det. Eller?!
 

men varför?

Om inte gamla träd faller kommer det inte ges plats för nya frön att gro och växa. Evolutionen stannar om inte system rasar ibland. Tänk om förstörelse och fall har ett högre syfte även i våra enskilda liv?
Kan det vara livet som ger konsekvensen av att något inte var förankrat, stabilt eller skapat i sanning? 
Kan det vara så att ett liv levt i mening inte betyder att det är en räkmacka, en frisk kropp, familj & barn eller pengar? 
Kan det vara så att meningen med livet är att var och en ska möta och uppleva vad än livet presenterar? Inget dömt som bättre eller sämre, bara olika.
Kan det vara så att det behövs en katastrof, ett terrordåd, en livsförändrande sjukdom eller tragiskt dödsfall för att justera en destruktiv riktning till något grundat i kärlek? 
Att uppleva lidande väcker längtan. Efter något annat. Något bättre. Ett driv efter en lösning. En önskan att bli fri problemet. Att bli frisk. Det fina med livet är att om något mirakulöst kommer utifrån och befriar oss från det som väcker lidandet så är det sannolikt att något annat kommer uppstå som störtar en rakt tillbaka ner igen. Det är nämligen ingen evolution i färdiga lösningar. Att bara bli fri problem utan att "göra jobbet, processen, förändringen", kommer bara leda till nya problem och till stagnation.
 

Hur skulle ditt liv förändras om du visste att allt grundat i sanning omöjligt kan förstöras eller rasa?
Vad skulle skillnaden bli om du helt naturligt skulle se allt som faller som en möjlighet till nystart? 

 

att resa sig ur spillrorna

Ofta vill vi människor förstå varför. Varför just jag? När vi tror att krascher, fall och saker som förstörs är hemskt, orättvist och drabbar oss slumpmässigt så tappar vi kraft. Det är väldigt lätt att känna hopplöshet över vad som sker. 

När vårt sinne får en logisk förklaring till vad som skett, ett svar på den bakomliggande orsaken, ger det ett mentalt lugn. Genom att få beskrivet processen bakom "fallet" sår vi ett frö till förändring och en möjlighet att välja nytt. Det ger även en känsla av sammanhang. Livet kan bli tryggt igen även om det inte per automatik sätter igång en transformation och läkning. Den processen blir nästa steg.
 

Transformation är en förändringsprocess som kan pågå över tid eller skifta på ett ögonblick beroende på hur mogen man är att öppna upp för förståelse - möte - lärdom - nya handlingar. Inget är bättre eller sämre, det är bara som det är.
Förändring är skrämmande för många. När allt faller förändras livet. Obönhörligt. Frågan är om du tar på dig offerkoftan och kämpar emot, eller om du hellre vill förstå och gå med i processen.. Det du riskerar är att öppna upp och få tillgång till kärleken - till dig själv och till livet. Bortom allt det yttre vi inte tar med oss när vi lämnar kroppen för den här gången.
 

svar


Min specialitet är att ge svar och guida transformationen. Att se och förklara processen som lett dig till det som fallit. Oavsett om det handlar om relation, arbete eller hälsa. 
Nya tider finns från och med juli. Maila för bokning.
 
Med kärlek,
Helena

Läs hela inlägget »
Bilder används under Creative Commons från Tammy McGary, Brian Rinker Creative, vastateparksstaff, vomsorb