Reset_your_life-logo[1]

terapi, behövs det?!

Att gå i terapi är för många något suspekt, lite läskigt som man måste göra när allt kraschat. När man störtat in i den berömda väggen, hamnat i livskriser, upplevt svåra trauman eller när man lider av sk "psykiska problem".

Många människor tror även att det handlar om att någon ska tala om för dem hur de ska leva, hur de ska må bättre. Jag kan möta människor som vill att deras partners eller närstående ska gå hos mig för att de ska förstå vad tokigt de beter sig, eller att de måste ändra på än det ena än det andra för att livet ska bli bättre för dem själva. De vill med andra ord att jag ska styra upp deras nära! ;)

Det kan låta tokigt men det är inte svårt att hamna i de tankarna. Det är lättare att se mönster och svårigheter hos andra. Vi har ju fullt upp med att leva med oss själva och har dessutom inte så mycket att jämföra med så vi mår väl så bra som man kan förvänta sig. Eller?
 

Tänk om terapi egentligen handlar om evolution? Att hjälpa sig själv till utveckling i syfte att leva ut det mesta möjliga i det här livet?
 

Tänk om du missar något helt fantastiskt bara för att du trott att det måste vara nåt fel på dig för att ta hjälp av en terapeut?


Jag skulle själv aldrig ha kommit på tanken att söka hjälp. Trots att jag slet med kontrollbehov, offerbeteende och var livrädd för att bli utstött och ensam. Dagligen tampades jag med tankar som kritiserade mig själv, som dömde andra och mig själv, tankar som skapade en stress inom mig att hela tiden vara på spänn och vaken för hur jag lämpligast skulle bete mig för att passa in och få höra till. En tillvaro som genomsyrades av en djupt underliggande diffus känsla av bitterhet över livets orättvisa och där jag bara väntade på att bli avslöjad som en bluff. En tillvaro där känslor som lycka, frihet och lugn lyste med sin frånvaro.

De som kände mig förr tror jag inte fullt ut såg kampen som ständigt pågick inom mig för utåt sett var jag oftast glad. Genom en glad fasad så kom jag undan med mycket kontroll och dömande även om jag misstänker att jag kunde uppfattas som rätt kall och hård.

Ironin i det här är att det är inte förrän jag läkt och släppt alla begränsningar som jag förstod hur jobbigt jag haft det! När vi kommer igenom och ut på andra sidan går det inte att förstå att vi inte förstod hur illa det var! :)

Vändningen för mig kom när jag började min utbildning i Hypnosyntes. Då hade jag jobbat som Kurator/Socionom i 6 år. För att bli en bra terapeut i hypnosyntes krävdes en rejäl djupdykning i mig själv som jag inte trodde att jag behövde, för jag mådde ju inte dåligt! Men med hjälp av mina lärare och kursare tvingades jag möta mig och mina sår som skapat dessa mönster och strategier. Vi tränade och nötte alla tekniker som Hypnosyntes innebar och jag har verkligen fått uppleva skillnaden som en sådan inre process leder till.
 

Idag är det få situationer i livet som får mig att känna oro eller stress, det inre lugn jag känner inom mig är så stabilt vilket gör att inga negativa eller stressande tankar får fäste. Jag har släppt kontrollen och känner tillit till mig själv och livet vilket ger en enorm känsla av att vara fri. Idag genomsyras mitt liv av tillfredsställelse, inre lugn och glädje. Jag väljer att möta livet som fri! <3
 

  • Tampas du med stressande, negativa och dömande tankar om dig själv och andra?
  • Behöver du ha kontroll för att känna lugn?
  • Vet du någonstans att du har mer potential än du lever ut?
  • Vill du utforska hur ditt liv känns när du lever det fullt ut utan sår som begränsar?
  • Tänk om vi när vi ligger vid livets slut, kan känna tillfredsställelse och tacksamhet för vi vet. Vi vet att vi minsann fick ut det mesta av livet den här gången!


Många människor här ute i verkligheten har tappat känslan för just livet. Det mesta handlar om allt vi ska göra. Det görs listor på "saker att göra innan vi dör", där mycket handlar om prestationer och sevärdheter att checka av. Mellan avcheckningarna släpar sig den tråkiga vardagen som egentligen bara är en lång väntan och en massa måsten.

Är det verkligen den typen av avcheckad lista vi kommer känna lycka och tacksamhet över när vi blickar tillbaka på våra liv?


Det har cirkulerat en annan typ av lista på sociala medier, en lista över 5 saker människor ångrar mest på sin dödsbädd. Sammanfattad av en kvinna som heter Bronnie Ware, med mångårig erfarenhet inom palliativ (i livets slutskede) vård.


Punkterna är:

  1. Jag önskar att jag hade haft modet att leva ett liv, sant mot mig själv, inte livet som andra förväntade av mig.
  2. Jag önskar att jag inte jobbade så hårt.
  3. Jag önskar att jag hade haft modet att uttrycka mina känslor.
  4. Jag önskar att jag hade hållit kontakten med mina vänner.
  5. Jag önskar att jag hade låtit mig själv vara lyckligare.

Vi har faktiskt ett val. Det går att välja lycka, glädje och frihet. Men man kan behöva hjälp på vägen, för vi har samlat på oss många sår och begränsningar som hindrar. Och det är som det ska. Det hade som inte varit någon utmaning annars. Vi behöver utmaningar.

Det är svårt att ha kul om man aldrig har tråkigt.. :)

Etiketter: välmående

Kommentera gärna:

Senaste inläggen

Senaste kommentarer

Bloggarkiv

Länkar

-

Etikettmoln